Ett melankolibarn beskännelser

En lek med ord baserad med sin grund i bloggens lite allvarligare ton.

Dagen spenderas med Socialphykologiteori hemma på Ekedalsgatan, där man i mammas soffa försöker koncentrera sig på det språk som lika gärna kunde varit ren latin. Jag kämpar mig i genom som om det inte fanns någon morgondag, men vi vet alla om att om det inte fanns någon morgondag så skulle jag inte behövt plugga på denna tenta. "SCHOOL'S OUT" skulle det stå över dörrarna på Campus Linné, "På grund av jordens undergång ställs alla föreläsningar in".

Fick dra mig till minnes härom dagen varför jag faktiskt börjat plugga. Den simpla anledningen av att jag vill lära mig hade lyckats slippa mig undan och under de första veckorna av föreläsningar så upptäckte jag att jag lika gärna skulle kunnat vara tillbaka på högstadiet, då du tar dig upp varje morgon, går till skolan, lyssnar, antecknar, utan att egentligen veta varför du gör det. Det viskades i korridorerna om skolplikt, men skulle någon verkligen lägga märke till om jag beslöt för att inte dyka upp?
Jag har tagit beslutet om att jag inte kan fortsätta så och ska från och med nu ta studierna med en hängiven entusiasm, eller så nära jag kan komma den drömmen.

En kvinna vid namn Katrin tog sig in i lägenheten. Hon var medelålders och tydligt berusad. "Katrin, du bor inte här." påpekade jag. Hon ignorerade mig med en handvändning. "Katrin, du får faktiskt gå nu, behöver du hjälp hem?" sa jag, utan någon verklig lust att följa  henne någonstans. Jag steg upp ur sängen för att hjälpa henne ut, men hon lyckades falla ner på golvet innan jag fått tag i henne. Där låg hon ömklig, med den där blicken som påverkade personer har när de försöker ge ett seriöst intryck. För sent tänker jag och hjälper henne upp. Väl uppe ser jag Katrin på nära håll. Hon är inte alls en medelålders kvinna med långt gånget alkoholberoende. Framför mig står två dvärgar, varav den andra sitter på den förstas axlar. De faller tungt när de ser att de är påkomna. Utan den långa rocken över sig är de nakna och vanbildade, med stora rödsprängda ögon, köttiga näsor och stripigt hår. Jag tycker synd om dom och vill skyla deras kroppar."

När du faller i skogen

Alla dessa tankegångar som aldrig ser dagens ljus, jag tänker på dom inatt medan jag som en vålnad drar igenom korridorerna på Slottsskogens Vandrarhem. Du tänker en tanke och sedan aldrig sätter den på pränt, till vilken grad har den då funnits när du inte längre minns den? Att sakna den är inte realistiskt, för då måste du först minnas.
Denna tankegången leder mig till den dödsångest som genomsyrar den uråldriga gåtan "Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, låter det då?" Gåtan överför nämligen skrämmande enkelt till människans största rädsla. Då det görs tydligt av den horisontella stammen, de upprivna rötterna och de brutna grenarna att ett träd fallit, på samma sätt görs det tydligt att en människa är död, på hans bleka hy, stela lemmar och accelererade förruttnelse. Då ingen stått trädet nära, så har ingen heller hört det falla, det har dött i sin ensamhet och efteråt ställs frågan om det sista dödsskriket faktiskt räknas som till verkligheten. På samma sätt kan du fråga om en kropp som legat några veckor i en etta i Tensta någonsin varit ett levande väsen om det aldrig funnits någon där för att minnas.

Jag är tillbaka på samma plats som jag var för två och ett halvt år sedan. Jobb på vandrarhemmet, bo hos morsan och inga större framtidsutsikter. En snabb titt skulle då säga att jag inte kommit någon vart, men jag känner att jag tagit mig mil. Mycket bildning har jag tagit åt mig under åren och nu kanske jag är redo för utbildningen. Var jag hamnar till slut är osäkert ännu, men just nu är kommunikationskursen intressant nog för att hålla mitt mossiga sinne igång.

Jag börjar mer och mer tänka på drömmarna. Inte de som jag har på natten, utan de jag har när jag tillåter mig själv att se världen som full av ändlösa möjligheter, istället för låta synen täckas av tankar om tid, skulder, skyldigheter och tvekan. Tänk dig hur mitt liv skulle kunna se ut. Speldesigner, ilustratör, krönikör, äventyrare på vägarna i Amerika eller Indien, musiker, TV-personlighet... jag hoppas på att mina utsvävningar tar rot i något hållbart.

Never Daft

Never Daft by Ranégie