Din borg har höga murar, men jag har nycklar till din port...

Det är en lördagsnatt i januari, men ändå milt ute. Otroligt halt ute och SMHI har alla typers varningar ute för att försöka minska benbrott och bilolyckor. På gatorna utspelar sig samma scenarior som utspelas varje vecka, men i natt har jag huvudrollen i det skådespel som jag avskyr mest, det som till stora delar format mig under åren.
Jag är på väg hem tidigt från krogen då jag ska jobbar imorgon klockan 11 och vill vara i säng i tid. Jag har tagit farväl av Ossian och Leo som inom kort tar sig tillbaka till Stockholm respektive Kalix, för att fortsätta sina utbildningar.
Jag slirar runt på isen och försöker hålla mina kängor fästa vid det gruset som lyckats hålla sig kvar, halvt fastborrat i isen, då en kvinna kliver ut ur en taxi och tar sig fram till trottoaren, några meter framför mig. Hon kollar bakom sig och börjar genast trampa på i hög fart. Över gatan, ett par 20 meter och fram till min port. Jag är inte mer än tre meter ifrån när hon drar igen dörren i ansiktet på mig, ögonen fästa i mina. Jag får ur mig ett kvävt "jaha" innan hon vänder sig om och trampar vidare. Jag har redan nycklarna framme i min invanda gest som säger "vi är ett av samma slag, även jag bor här med dig!".
Jag stegar efter, vi ska ju tydligen åt samma håll, men budskapet om samhörighet går aldrig fram och även när jag knappat in koden till vår port och går in lyckas jag höra tillräckligt för att förstå att hon smäller igen dörren och låser snabbt.
Hon lär nog kolla både en och två gånger i titthålet innan hon går ut i trappuppgången igen, för att undslippa pinsamheter.

Fenomenet är väl spritt och väl känt. Jag är ett odjur och du är en skönhet. Så länge jag lever så kommer du tvingas gå på glas för att undslippa våldet som bor inom mig och mina bröder. Hela mitt liv har jag försökt få dig att se någonting annat än den du tror jag är, till ingen nytta. Om det inte är jag som är monstret, så utgör min gemene man ett tillräckligt stort hot mot dig, för att du ska se oss båda med samma groteska, vanställda ansikte.
I en genusbalans byggd på våld, så kommer vi aldrig att se på varandra på det sättet som vi båda förtjänar att bli sedda på.