Väldigt fin låt, men jag vettefan om det inte blir lite mycket med svartvitt vatten, dansande siden och snöflingor...
måndag 31 januari 2011
söndag 30 januari 2011
fredag 28 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
En början.
Jag tog tag i det till slut, det där med studier och framtid. Planering och engagemang hoppas jag kommer i släptåg, men jag väntar fortfarande. Jag skrapar på ytan av kommunikationskunkapen med åttio nya studenter i olika åldrar och ett bättre sätt att analysera de många skavankerna relationerna oss mellan kan jag inte föreställa mig.
Mina nya klasskamrater har alla egna mål och behov och om man skulle kunna titta på interaktionen de emellan, utifrån, som i en kristallkula, så kanske jag haft möjligheten att uppskatta det till större del. Helst av allt skulle jag nog velat göra det samma med mig själv. Att för ett ögonblick zooma ut, ta en titt med renaste lins, med bästa perspektiv. Få en överblick.
Jag skulle ta mig till universitetsbiblioteket i måndags, men upptäckte väl där att kurslitteraturen redan var upptagen. Jag lämnade sedan biblioteket på väg hemåt, men kom på mig själv, gång på gång, med att vägra svänga av i rätt riktning tillbaka.
Jag ville för allt i världen inte traska hem.
Så från Campus Linné tog jag mig till Hagakyrkan förbi Grönsakstorget och hela vägen ner till vattnet. Väl där blev jag mer eller mindre tvungen att börja svänga hem, med tanke på den frusna kanalen som sträckte ut sig framför mig. En känsla av existentiell oro låg över mig.
Kunde för allt i världen inte skaka av mig vad som var fel, men tog sedan tag i att slå en signal till en vän jag inte pratat med på fyra månader. Till ingen nytta, inget svar.
Väl hemma skakade jag av mig kylan, men det var aldrig kylan som tyngde mig.
I morse tänkte jag gå upp tidigt för att både plugga och tvätta. Igår natt satt jag uppe till en stund över tre och fixade med bloggens nya banner. I morse sov jag sent.
Mina nya klasskamrater har alla egna mål och behov och om man skulle kunna titta på interaktionen de emellan, utifrån, som i en kristallkula, så kanske jag haft möjligheten att uppskatta det till större del. Helst av allt skulle jag nog velat göra det samma med mig själv. Att för ett ögonblick zooma ut, ta en titt med renaste lins, med bästa perspektiv. Få en överblick.
Jag skulle ta mig till universitetsbiblioteket i måndags, men upptäckte väl där att kurslitteraturen redan var upptagen. Jag lämnade sedan biblioteket på väg hemåt, men kom på mig själv, gång på gång, med att vägra svänga av i rätt riktning tillbaka.
Jag ville för allt i världen inte traska hem.
Så från Campus Linné tog jag mig till Hagakyrkan förbi Grönsakstorget och hela vägen ner till vattnet. Väl där blev jag mer eller mindre tvungen att börja svänga hem, med tanke på den frusna kanalen som sträckte ut sig framför mig. En känsla av existentiell oro låg över mig.
Kunde för allt i världen inte skaka av mig vad som var fel, men tog sedan tag i att slå en signal till en vän jag inte pratat med på fyra månader. Till ingen nytta, inget svar.
Väl hemma skakade jag av mig kylan, men det var aldrig kylan som tyngde mig.
I morse tänkte jag gå upp tidigt för att både plugga och tvätta. Igår natt satt jag uppe till en stund över tre och fixade med bloggens nya banner. I morse sov jag sent.
onsdag 19 januari 2011
2pac - Changes (Ranégie remix)
Tack till Sophia för sitt deltagande.
Allt som allt tog det ett par timmar.
söndag 16 januari 2011
Latenight snack
vitlök
gullök
kidneybönor
falukorv
kokt ris
gröna oliver
curry
cayennepeppar
svartpeppar
salt
vispad grädde
rapsolja
gullök
kidneybönor
falukorv
kokt ris
gröna oliver
curry
cayennepeppar
svartpeppar
salt
vispad grädde
rapsolja
tisdag 11 januari 2011
söndag 9 januari 2011
Din borg har höga murar, men jag har nycklar till din port...
Det är en lördagsnatt i januari, men ändå milt ute. Otroligt halt ute och SMHI har alla typers varningar ute för att försöka minska benbrott och bilolyckor. På gatorna utspelar sig samma scenarior som utspelas varje vecka, men i natt har jag huvudrollen i det skådespel som jag avskyr mest, det som till stora delar format mig under åren.
Jag är på väg hem tidigt från krogen då jag ska jobbar imorgon klockan 11 och vill vara i säng i tid. Jag har tagit farväl av Ossian och Leo som inom kort tar sig tillbaka till Stockholm respektive Kalix, för att fortsätta sina utbildningar.
Jag slirar runt på isen och försöker hålla mina kängor fästa vid det gruset som lyckats hålla sig kvar, halvt fastborrat i isen, då en kvinna kliver ut ur en taxi och tar sig fram till trottoaren, några meter framför mig. Hon kollar bakom sig och börjar genast trampa på i hög fart. Över gatan, ett par 20 meter och fram till min port. Jag är inte mer än tre meter ifrån när hon drar igen dörren i ansiktet på mig, ögonen fästa i mina. Jag får ur mig ett kvävt "jaha" innan hon vänder sig om och trampar vidare. Jag har redan nycklarna framme i min invanda gest som säger "vi är ett av samma slag, även jag bor här med dig!".
Jag stegar efter, vi ska ju tydligen åt samma håll, men budskapet om samhörighet går aldrig fram och även när jag knappat in koden till vår port och går in lyckas jag höra tillräckligt för att förstå att hon smäller igen dörren och låser snabbt.
Hon lär nog kolla både en och två gånger i titthålet innan hon går ut i trappuppgången igen, för att undslippa pinsamheter.
Fenomenet är väl spritt och väl känt. Jag är ett odjur och du är en skönhet. Så länge jag lever så kommer du tvingas gå på glas för att undslippa våldet som bor inom mig och mina bröder. Hela mitt liv har jag försökt få dig att se någonting annat än den du tror jag är, till ingen nytta. Om det inte är jag som är monstret, så utgör min gemene man ett tillräckligt stort hot mot dig, för att du ska se oss båda med samma groteska, vanställda ansikte.
I en genusbalans byggd på våld, så kommer vi aldrig att se på varandra på det sättet som vi båda förtjänar att bli sedda på.
Jag är på väg hem tidigt från krogen då jag ska jobbar imorgon klockan 11 och vill vara i säng i tid. Jag har tagit farväl av Ossian och Leo som inom kort tar sig tillbaka till Stockholm respektive Kalix, för att fortsätta sina utbildningar.
Jag slirar runt på isen och försöker hålla mina kängor fästa vid det gruset som lyckats hålla sig kvar, halvt fastborrat i isen, då en kvinna kliver ut ur en taxi och tar sig fram till trottoaren, några meter framför mig. Hon kollar bakom sig och börjar genast trampa på i hög fart. Över gatan, ett par 20 meter och fram till min port. Jag är inte mer än tre meter ifrån när hon drar igen dörren i ansiktet på mig, ögonen fästa i mina. Jag får ur mig ett kvävt "jaha" innan hon vänder sig om och trampar vidare. Jag har redan nycklarna framme i min invanda gest som säger "vi är ett av samma slag, även jag bor här med dig!".
Jag stegar efter, vi ska ju tydligen åt samma håll, men budskapet om samhörighet går aldrig fram och även när jag knappat in koden till vår port och går in lyckas jag höra tillräckligt för att förstå att hon smäller igen dörren och låser snabbt.
Hon lär nog kolla både en och två gånger i titthålet innan hon går ut i trappuppgången igen, för att undslippa pinsamheter.
Fenomenet är väl spritt och väl känt. Jag är ett odjur och du är en skönhet. Så länge jag lever så kommer du tvingas gå på glas för att undslippa våldet som bor inom mig och mina bröder. Hela mitt liv har jag försökt få dig att se någonting annat än den du tror jag är, till ingen nytta. Om det inte är jag som är monstret, så utgör min gemene man ett tillräckligt stort hot mot dig, för att du ska se oss båda med samma groteska, vanställda ansikte.
I en genusbalans byggd på våld, så kommer vi aldrig att se på varandra på det sättet som vi båda förtjänar att bli sedda på.
lördag 1 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
