måndag 27 juni 2011
måndag 13 juni 2011
torsdag 26 maj 2011
Socialt kapital
Jag har blivit mer och mer intresserad av de sociala strukturerna vi pendlar mellan dag ut och dag in, i varje ny situation vi äntrar. Bland främlingar och gamla vänner så kan man se maktbalanser, skiftande och cementerade, men alltid närvarande. Du ser en nybliven "Alpha" och du ser någon fast i rollen som "clown". Du ser även de klasslösa, statuslösa, kastlösa, som ställts utanför systemet, ofta klösande efter social acceptans, något som oftast som tar dem längre bort från den gemenskapen som frestar den som står utanför. Pondus, ålder, erfarenhet eller någon annan viktig egenskap som håller dig på tronen i maktspelet är ofta värt mer än förtjänade pengar i det sociala sammanhanget. Det ekonomiska kapitalet har konkurrens i det sociala kapitalet.
Med en nya kurskamrater med ständigt skiftande relationer och ständigt nya arbetsgrupper finns det mycket att hämta för någon som är intresserad av spelet.
Med en nya kurskamrater med ständigt skiftande relationer och ständigt nya arbetsgrupper finns det mycket att hämta för någon som är intresserad av spelet.
onsdag 18 maj 2011
Genom djungeln
Jag vill skriva om nya intryck och hävdar att jag inte kan göra detta utan att utsätta andra för oönskad publicitet. Vad jag inte förstått är att jag är den främsta objektet i sammanhanget och insikterna jag finner hos mig själv gör mig till min egen måltavla. Det är så jag vill och bör arbeta med denna bloggen, men jag antar att det finns en hel del mognad bakom att komma dit. Att komma så långt så att man kan sätta andra människor som statister och istället syna sin egen karaktär, så som det var ämnat från första ordet jag någonsin skrev här.
tisdag 17 maj 2011
torsdag 5 maj 2011
fredag 29 april 2011
När du går hem genom sommarnatten
Att skriva vackert.
Tanken möts av hindret,
latinets alfabet.
En dikt så ofta i centrum,
på estetiska grunder,
eller hemligheten
Vi har ännu en gång äran att få ta in sommarnatten med alla våra sinnen, en gåva som inte ska behöva gå oss förbi utan ett tack.
torsdag 14 april 2011
The Props, för de som minns
Hitta fler artister som The Props på Myspace Music
Hitta fler artister som The Props på Myspace Music
Hitta fler The Props-låtar på Myspace Music
Hitta fler artister som The Props på Myspace Music
Hitta fler artister som The Props på Myspace Music
Hitta fler artister som The Props på Myspace Music
Äta gott och dricka rom
Jag har ikväll spenderat tid med min familj. Ett ovanligt fenomen för oss, något som oftast sker med 18 månaders mellanrum. Allt går bra och pappa står för mat och dryck, vilket oftast är fallet när vi ger oss in på detta. Mamma tycker allt går utmärkt och blir lite emotionell. Mathias stoppar henne. Alla känner det och ingen behöver säga hur härligt det kan vara att samla familjen ibland.
söndag 27 mars 2011
Gbg - Sthml, Sthml - Gbg
På resande fot, med en appleprodukt i handen igen. Stockholm - Göteborg 09:21 efter en helg i huvudstaden. Tänka sig att jag sprang på Lisa Carlstedt på t-banan på vägen till tåget, två göteborgare på söndagsmorgonen, varav en bor i Mora. Kul precis som resten av helgen. Allt för kort tyvärr.
Min första affärsresa. Har varit på möte med CityBackpackers Stockholm som gav mig insyn i något av en ny branch. För hemma blir det att sköta om vandrarhemmet på ett annat sätt än tidigare och kan numera titulera mig dom "event manager". Jag siktar på att ge ska ge en lagom kittlande känsla hos alla jag presenterar mig för i framtiden. Jag har ansvar för att samla gästerna till aktiviteter under dagar och kvällar och kommer troligen bli populär lekledare på Backpackers Göteborg. Spännande.
Min första affärsresa. Har varit på möte med CityBackpackers Stockholm som gav mig insyn i något av en ny branch. För hemma blir det att sköta om vandrarhemmet på ett annat sätt än tidigare och kan numera titulera mig dom "event manager". Jag siktar på att ge ska ge en lagom kittlande känsla hos alla jag presenterar mig för i framtiden. Jag har ansvar för att samla gästerna till aktiviteter under dagar och kvällar och kommer troligen bli populär lekledare på Backpackers Göteborg. Spännande.
söndag 13 februari 2011
Ett melankolibarn beskännelser
Dagen spenderas med Socialphykologiteori hemma på Ekedalsgatan, där man i mammas soffa försöker koncentrera sig på det språk som lika gärna kunde varit ren latin. Jag kämpar mig i genom som om det inte fanns någon morgondag, men vi vet alla om att om det inte fanns någon morgondag så skulle jag inte behövt plugga på denna tenta. "SCHOOL'S OUT" skulle det stå över dörrarna på Campus Linné, "På grund av jordens undergång ställs alla föreläsningar in".
Fick dra mig till minnes härom dagen varför jag faktiskt börjat plugga. Den simpla anledningen av att jag vill lära mig hade lyckats slippa mig undan och under de första veckorna av föreläsningar så upptäckte jag att jag lika gärna skulle kunnat vara tillbaka på högstadiet, då du tar dig upp varje morgon, går till skolan, lyssnar, antecknar, utan att egentligen veta varför du gör det. Det viskades i korridorerna om skolplikt, men skulle någon verkligen lägga märke till om jag beslöt för att inte dyka upp?
Jag har tagit beslutet om att jag inte kan fortsätta så och ska från och med nu ta studierna med en hängiven entusiasm, eller så nära jag kan komma den drömmen.
En kvinna vid namn Katrin tog sig in i lägenheten. Hon var medelålders och tydligt berusad. "Katrin, du bor inte här." påpekade jag. Hon ignorerade mig med en handvändning. "Katrin, du får faktiskt gå nu, behöver du hjälp hem?" sa jag, utan någon verklig lust att följa henne någonstans. Jag steg upp ur sängen för att hjälpa henne ut, men hon lyckades falla ner på golvet innan jag fått tag i henne. Där låg hon ömklig, med den där blicken som påverkade personer har när de försöker ge ett seriöst intryck. För sent tänker jag och hjälper henne upp. Väl uppe ser jag Katrin på nära håll. Hon är inte alls en medelålders kvinna med långt gånget alkoholberoende. Framför mig står två dvärgar, varav den andra sitter på den förstas axlar. De faller tungt när de ser att de är påkomna. Utan den långa rocken över sig är de nakna och vanbildade, med stora rödsprängda ögon, köttiga näsor och stripigt hår. Jag tycker synd om dom och vill skyla deras kroppar."
lördag 5 februari 2011
När du faller i skogen
Alla dessa tankegångar som aldrig ser dagens ljus, jag tänker på dom inatt medan jag som en vålnad drar igenom korridorerna på Slottsskogens Vandrarhem. Du tänker en tanke och sedan aldrig sätter den på pränt, till vilken grad har den då funnits när du inte längre minns den? Att sakna den är inte realistiskt, för då måste du först minnas.
Denna tankegången leder mig till den dödsångest som genomsyrar den uråldriga gåtan "Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, låter det då?" Gåtan överför nämligen skrämmande enkelt till människans största rädsla. Då det görs tydligt av den horisontella stammen, de upprivna rötterna och de brutna grenarna att ett träd fallit, på samma sätt görs det tydligt att en människa är död, på hans bleka hy, stela lemmar och accelererade förruttnelse. Då ingen stått trädet nära, så har ingen heller hört det falla, det har dött i sin ensamhet och efteråt ställs frågan om det sista dödsskriket faktiskt räknas som till verkligheten. På samma sätt kan du fråga om en kropp som legat några veckor i en etta i Tensta någonsin varit ett levande väsen om det aldrig funnits någon där för att minnas.
Jag är tillbaka på samma plats som jag var för två och ett halvt år sedan. Jobb på vandrarhemmet, bo hos morsan och inga större framtidsutsikter. En snabb titt skulle då säga att jag inte kommit någon vart, men jag känner att jag tagit mig mil. Mycket bildning har jag tagit åt mig under åren och nu kanske jag är redo för utbildningen. Var jag hamnar till slut är osäkert ännu, men just nu är kommunikationskursen intressant nog för att hålla mitt mossiga sinne igång.
Jag börjar mer och mer tänka på drömmarna. Inte de som jag har på natten, utan de jag har när jag tillåter mig själv att se världen som full av ändlösa möjligheter, istället för låta synen täckas av tankar om tid, skulder, skyldigheter och tvekan. Tänk dig hur mitt liv skulle kunna se ut. Speldesigner, ilustratör, krönikör, äventyrare på vägarna i Amerika eller Indien, musiker, TV-personlighet... jag hoppas på att mina utsvävningar tar rot i något hållbart.
Denna tankegången leder mig till den dödsångest som genomsyrar den uråldriga gåtan "Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, låter det då?" Gåtan överför nämligen skrämmande enkelt till människans största rädsla. Då det görs tydligt av den horisontella stammen, de upprivna rötterna och de brutna grenarna att ett träd fallit, på samma sätt görs det tydligt att en människa är död, på hans bleka hy, stela lemmar och accelererade förruttnelse. Då ingen stått trädet nära, så har ingen heller hört det falla, det har dött i sin ensamhet och efteråt ställs frågan om det sista dödsskriket faktiskt räknas som till verkligheten. På samma sätt kan du fråga om en kropp som legat några veckor i en etta i Tensta någonsin varit ett levande väsen om det aldrig funnits någon där för att minnas.
Jag är tillbaka på samma plats som jag var för två och ett halvt år sedan. Jobb på vandrarhemmet, bo hos morsan och inga större framtidsutsikter. En snabb titt skulle då säga att jag inte kommit någon vart, men jag känner att jag tagit mig mil. Mycket bildning har jag tagit åt mig under åren och nu kanske jag är redo för utbildningen. Var jag hamnar till slut är osäkert ännu, men just nu är kommunikationskursen intressant nog för att hålla mitt mossiga sinne igång.
Jag börjar mer och mer tänka på drömmarna. Inte de som jag har på natten, utan de jag har när jag tillåter mig själv att se världen som full av ändlösa möjligheter, istället för låta synen täckas av tankar om tid, skulder, skyldigheter och tvekan. Tänk dig hur mitt liv skulle kunna se ut. Speldesigner, ilustratör, krönikör, äventyrare på vägarna i Amerika eller Indien, musiker, TV-personlighet... jag hoppas på att mina utsvävningar tar rot i något hållbart.
onsdag 2 februari 2011
måndag 31 januari 2011
Kaka på kaka
Väldigt fin låt, men jag vettefan om det inte blir lite mycket med svartvitt vatten, dansande siden och snöflingor...
söndag 30 januari 2011
fredag 28 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
En början.
Jag tog tag i det till slut, det där med studier och framtid. Planering och engagemang hoppas jag kommer i släptåg, men jag väntar fortfarande. Jag skrapar på ytan av kommunikationskunkapen med åttio nya studenter i olika åldrar och ett bättre sätt att analysera de många skavankerna relationerna oss mellan kan jag inte föreställa mig.
Mina nya klasskamrater har alla egna mål och behov och om man skulle kunna titta på interaktionen de emellan, utifrån, som i en kristallkula, så kanske jag haft möjligheten att uppskatta det till större del. Helst av allt skulle jag nog velat göra det samma med mig själv. Att för ett ögonblick zooma ut, ta en titt med renaste lins, med bästa perspektiv. Få en överblick.
Jag skulle ta mig till universitetsbiblioteket i måndags, men upptäckte väl där att kurslitteraturen redan var upptagen. Jag lämnade sedan biblioteket på väg hemåt, men kom på mig själv, gång på gång, med att vägra svänga av i rätt riktning tillbaka.
Jag ville för allt i världen inte traska hem.
Så från Campus Linné tog jag mig till Hagakyrkan förbi Grönsakstorget och hela vägen ner till vattnet. Väl där blev jag mer eller mindre tvungen att börja svänga hem, med tanke på den frusna kanalen som sträckte ut sig framför mig. En känsla av existentiell oro låg över mig.
Kunde för allt i världen inte skaka av mig vad som var fel, men tog sedan tag i att slå en signal till en vän jag inte pratat med på fyra månader. Till ingen nytta, inget svar.
Väl hemma skakade jag av mig kylan, men det var aldrig kylan som tyngde mig.
I morse tänkte jag gå upp tidigt för att både plugga och tvätta. Igår natt satt jag uppe till en stund över tre och fixade med bloggens nya banner. I morse sov jag sent.
Mina nya klasskamrater har alla egna mål och behov och om man skulle kunna titta på interaktionen de emellan, utifrån, som i en kristallkula, så kanske jag haft möjligheten att uppskatta det till större del. Helst av allt skulle jag nog velat göra det samma med mig själv. Att för ett ögonblick zooma ut, ta en titt med renaste lins, med bästa perspektiv. Få en överblick.
Jag skulle ta mig till universitetsbiblioteket i måndags, men upptäckte väl där att kurslitteraturen redan var upptagen. Jag lämnade sedan biblioteket på väg hemåt, men kom på mig själv, gång på gång, med att vägra svänga av i rätt riktning tillbaka.
Jag ville för allt i världen inte traska hem.
Så från Campus Linné tog jag mig till Hagakyrkan förbi Grönsakstorget och hela vägen ner till vattnet. Väl där blev jag mer eller mindre tvungen att börja svänga hem, med tanke på den frusna kanalen som sträckte ut sig framför mig. En känsla av existentiell oro låg över mig.
Kunde för allt i världen inte skaka av mig vad som var fel, men tog sedan tag i att slå en signal till en vän jag inte pratat med på fyra månader. Till ingen nytta, inget svar.
Väl hemma skakade jag av mig kylan, men det var aldrig kylan som tyngde mig.
I morse tänkte jag gå upp tidigt för att både plugga och tvätta. Igår natt satt jag uppe till en stund över tre och fixade med bloggens nya banner. I morse sov jag sent.
onsdag 19 januari 2011
2pac - Changes (Ranégie remix)
Tack till Sophia för sitt deltagande.
Allt som allt tog det ett par timmar.
söndag 16 januari 2011
Latenight snack
vitlök
gullök
kidneybönor
falukorv
kokt ris
gröna oliver
curry
cayennepeppar
svartpeppar
salt
vispad grädde
rapsolja
gullök
kidneybönor
falukorv
kokt ris
gröna oliver
curry
cayennepeppar
svartpeppar
salt
vispad grädde
rapsolja
tisdag 11 januari 2011
söndag 9 januari 2011
Din borg har höga murar, men jag har nycklar till din port...
Det är en lördagsnatt i januari, men ändå milt ute. Otroligt halt ute och SMHI har alla typers varningar ute för att försöka minska benbrott och bilolyckor. På gatorna utspelar sig samma scenarior som utspelas varje vecka, men i natt har jag huvudrollen i det skådespel som jag avskyr mest, det som till stora delar format mig under åren.
Jag är på väg hem tidigt från krogen då jag ska jobbar imorgon klockan 11 och vill vara i säng i tid. Jag har tagit farväl av Ossian och Leo som inom kort tar sig tillbaka till Stockholm respektive Kalix, för att fortsätta sina utbildningar.
Jag slirar runt på isen och försöker hålla mina kängor fästa vid det gruset som lyckats hålla sig kvar, halvt fastborrat i isen, då en kvinna kliver ut ur en taxi och tar sig fram till trottoaren, några meter framför mig. Hon kollar bakom sig och börjar genast trampa på i hög fart. Över gatan, ett par 20 meter och fram till min port. Jag är inte mer än tre meter ifrån när hon drar igen dörren i ansiktet på mig, ögonen fästa i mina. Jag får ur mig ett kvävt "jaha" innan hon vänder sig om och trampar vidare. Jag har redan nycklarna framme i min invanda gest som säger "vi är ett av samma slag, även jag bor här med dig!".
Jag stegar efter, vi ska ju tydligen åt samma håll, men budskapet om samhörighet går aldrig fram och även när jag knappat in koden till vår port och går in lyckas jag höra tillräckligt för att förstå att hon smäller igen dörren och låser snabbt.
Hon lär nog kolla både en och två gånger i titthålet innan hon går ut i trappuppgången igen, för att undslippa pinsamheter.
Fenomenet är väl spritt och väl känt. Jag är ett odjur och du är en skönhet. Så länge jag lever så kommer du tvingas gå på glas för att undslippa våldet som bor inom mig och mina bröder. Hela mitt liv har jag försökt få dig att se någonting annat än den du tror jag är, till ingen nytta. Om det inte är jag som är monstret, så utgör min gemene man ett tillräckligt stort hot mot dig, för att du ska se oss båda med samma groteska, vanställda ansikte.
I en genusbalans byggd på våld, så kommer vi aldrig att se på varandra på det sättet som vi båda förtjänar att bli sedda på.
Jag är på väg hem tidigt från krogen då jag ska jobbar imorgon klockan 11 och vill vara i säng i tid. Jag har tagit farväl av Ossian och Leo som inom kort tar sig tillbaka till Stockholm respektive Kalix, för att fortsätta sina utbildningar.
Jag slirar runt på isen och försöker hålla mina kängor fästa vid det gruset som lyckats hålla sig kvar, halvt fastborrat i isen, då en kvinna kliver ut ur en taxi och tar sig fram till trottoaren, några meter framför mig. Hon kollar bakom sig och börjar genast trampa på i hög fart. Över gatan, ett par 20 meter och fram till min port. Jag är inte mer än tre meter ifrån när hon drar igen dörren i ansiktet på mig, ögonen fästa i mina. Jag får ur mig ett kvävt "jaha" innan hon vänder sig om och trampar vidare. Jag har redan nycklarna framme i min invanda gest som säger "vi är ett av samma slag, även jag bor här med dig!".
Jag stegar efter, vi ska ju tydligen åt samma håll, men budskapet om samhörighet går aldrig fram och även när jag knappat in koden till vår port och går in lyckas jag höra tillräckligt för att förstå att hon smäller igen dörren och låser snabbt.
Hon lär nog kolla både en och två gånger i titthålet innan hon går ut i trappuppgången igen, för att undslippa pinsamheter.
Fenomenet är väl spritt och väl känt. Jag är ett odjur och du är en skönhet. Så länge jag lever så kommer du tvingas gå på glas för att undslippa våldet som bor inom mig och mina bröder. Hela mitt liv har jag försökt få dig att se någonting annat än den du tror jag är, till ingen nytta. Om det inte är jag som är monstret, så utgör min gemene man ett tillräckligt stort hot mot dig, för att du ska se oss båda med samma groteska, vanställda ansikte.
I en genusbalans byggd på våld, så kommer vi aldrig att se på varandra på det sättet som vi båda förtjänar att bli sedda på.
lördag 1 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
