Detta är inte insomnia, det är en rastlöshet som följer mig dag ut och dag in. Samma känsla som ger mig problem med att gå och lägga mig och vila mitt på dagen. En tanke som säger att jag skulle missa något under sömnens stilla timmar.
Jag kom hem i tisdags och genast satte karusellen igång igen.
London var underbart. Jag fick ingen tid över till att skriva om det då de hände för mycket och jag hade vänner runt mig under hela vistelsen. Jag fick njuta av allt från tunnelbanan till lyxiga VIP-fester (Harry kände tydligen sonen till en kinesisk miljardär (vem säger att det är fel att investera i olja?) ), från italienska fina kök till friterad kyckling restaurang(er). Jag hävdar till alla som frågar, att London var det starkaste kortet i leken, då de höll sig koncist bra under hela vistelsen, vilket är ovanligt för alla platser. Möjligtvis inte så att jag skulle vilja bo där, men visst är det vackert. Allt för stora städer har en benägenhet att svälja sina invånare bakom en mur av betong och tegel, trafik och stress.
Då är det bättre i en småstad som har det mesta istället.
Nu har jag avverkat ännu en resa, denna gången till stor del på egen hand, men samtidigt på mindre främmande platser än det senaste äventyret. Jag sover hellre på ett källargolv i München, än borttappad på ett jordgolv någonstans i Kuala Lumpurs skyskrapsdjungel. Som tur är så hände bara en av dessa två katastrofer.
Nu är det framtiden som står på dörren, för någonstans under resan så bestämde jag mig för att den skulle få lite uppmärksamhet. I ett väldigt existentiellt blogginlägg förklarade jag för mig själv allt som jag skulle kunna behöva för att komma dit jag vill. Det ser ut som om jag kommit en bit på vägen i ekvationen som heter Nicholas och att det faktiskt kan sluta med att jag följer upp en av mina gamla drömmar från 6 år tillbaka.
I början av året, med en flygplans-biljett i handen, så sa jag till mig själv att det var dags att utvecklas och hitta mig själv och allt sånt trams. Vad som hände var att jag hittade ett medium att förmedla min inre dialog tillbaka till mitt medvetna och samtidigt insedde att man aldrig finner sig själv, utan målet man söker bör vara att finna sig i den man är.
Det medium jag har att tacka är denna bloggen, som inte bara gett mig möjlighet att sätta mig ner och tänka på mitt inre jag på ett välformulerat sätt, utan den har också gett mig en idé om vad det är jag vill med mitt liv, både karriärsmässigt och privat.
Detta skulle aldrig hänt utan den goda kritiken jag fått fram tills nu och om jag någonsin kommer klara av att komma dit jag vill, så kommer det aldrig hända utan stödet från de människor jag har omkring mig.
Kolla in även i framtiden, ännu är inte "resan" över... HAHAHA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar