Ryck upp dig vännen

Returen in i Sverige har väll inte varit så lyckad som jag hoppats, trots att jag kunnat skaffa mig jobb och samtidigt har lite pengar i fickan för den tuffa månaden som kommer.
Jag äter inte tillräckligt, jag sover inte tillräckligt, jag lever inte livet tillräckligt. Jag tar första bästa chansen att gå ut för en sup och mina pengar börjar ta slut.
Jag tror allt leder in i en soppa som är tung på axlarna utan solens ljus. Om vi är jordens mest deprimmerade folk, borde inte det finnas i levnadsminimum ett solarium i varje bostad, så att vi kan må bra i alla fall en kvart om dygnet. Fast kanske man skulle lösa ensamheten i samhället om folk tog sig i kragarna och började prata med varandra i trappuppgångarna.

Jag har förövrigt ett nytt jobb och en vit vecka på gång.

Jag finner det svårt att sätta sig ner, mitt emot en bländande skärm och formulera sinnets alla nycker, då jag finner det så mycket lättare att använda mig av yttre betraktelser vid sådana ändamål. Ute på resande fot så möts man av nya upplevelser runt varje hörn, men under min tjugoandra vinter i Göteborg, så är det få saker som får mig att stanna upp och titta lite extra noga.
Det är mötena med nya personer som skapat den inre reflektionen som är huvudperson genom dessa sidor, en vara som är ack så svår att greppa väl tillbaka i fosterstaden.
Väl tillbaka är jag mer restrikterad när det gäller användandet av namn och specifika situationer, ifall det gäller känsliga ämnen för mig eller/och andra inblandade.
Kvar är jag, som ensamt subjekt, utlämnad framför tangentbordet, som inte tar hänsyn till vem det är som attackeras eller hyllas, allt det kräver är att jag fortsätter skriva.
Det är bara att lyda.

Det var tungt att gå upp idag.
Tvätttid stod bokad, men då jag inte hade kraften att ta mig upp ur sängen så får jag gå ett par dagar till med en garderob som senast fick sig en tvätt på en tvättautomat i Amsterdam. Väl uppe så slösade jag bort den framför skärmen tills jag fick skajpa med Max, min sedan länge försvunna rumskamrat. Från Kina meddelade han att det mesta stod bra till och att han planerade in en månad i Sverige under februari. Sen gav han mig lite tråkiga nyheter som jag inte kan gå närmre in på, men det pissade lite lagom på min dag, det gjorde även telefonsamtalet femton minuter senare angående en minst lika deprimerande nyhet.
Idag spenderades dagen invärtes och på det yttre la jag ett tjockt lager av självömkan, så där som man gör när man tycker sig ha förtjänat en kram. Den har tyvärr inte mottagits ännu, men jag mår ändå lite bättre, mest på grund av att jag inte spenderade hela dagen instängd mellan dessa fyra väggar ännu en vardag.

Man ser ju direkt att något är fel på den beskrivande delen, den öppna andan som ska genomsyra bloggen. Det är bara att se om jag kan arbeta mig runt detta problem med att avsäga mig all anständighet och på så sätt lämna ut allt och alla rått och naket eller kanske kan jag använda mig av en alternativ metod, en metod med mindre risk för social utfrysning.

PS. Träffade en man efter krogen här om dagen, jag, Sophia, Anna och Viktor. Han låg vid en stolpe i en vattenpöl, med sidan av ansikten i kullerstenen. Jag använde min auktoritära röst för att få honom att vakna. Jag bad honom ställa sig upp och efter lite snack så drog Sophia upp honom från marken och med stolpen till hjälp så kom han på fötter. Väl uppe fötter ropade han Heil Hitler, ut med armen och förklarade att det bara fanns en man som kunde rädda oss. Hans namn var Adolf Hitler.
Jag sa tack och hej, sedan var det tillbaka hem för ett glas vin...