Jag jobbar på det

Ännu en gång är jag en working man och arbetar bort mina dagar med 9-timmarspass. Kvällarna spenderar jag med tv-serier och vid kastrullerna för att laga ihop något till lunch för nästa pass. Tankar om kärlek, musik, studier, drömmar, samhällsklimat, underliggande rädslor och personlig utveckling förblir tankar och låts inte bli odödliga. I väntan på en vind av inspiration så läser jag upp mig på de världsliga ämnena i bokaffären där jag jobbar, lojalt väntande på nästa kund.
Idag fortsatte jag mitt skummande genom biografin om Muhammad( autokorrigeraren vill att jag ska byta "Muhammad" mot "Hammarby"...)  profeten, senaste utgåvan av Cosmopolitan och en hel bunt olika kokböcker.
Jag är en man med bred smak. (Jag är också en man som är väldigt trygg i mig själv enligt Cosmo, för det vet de om mig, eftersom jag sover på rygg.)

Ryck upp dig vännen

Returen in i Sverige har väll inte varit så lyckad som jag hoppats, trots att jag kunnat skaffa mig jobb och samtidigt har lite pengar i fickan för den tuffa månaden som kommer.
Jag äter inte tillräckligt, jag sover inte tillräckligt, jag lever inte livet tillräckligt. Jag tar första bästa chansen att gå ut för en sup och mina pengar börjar ta slut.
Jag tror allt leder in i en soppa som är tung på axlarna utan solens ljus. Om vi är jordens mest deprimmerade folk, borde inte det finnas i levnadsminimum ett solarium i varje bostad, så att vi kan må bra i alla fall en kvart om dygnet. Fast kanske man skulle lösa ensamheten i samhället om folk tog sig i kragarna och började prata med varandra i trappuppgångarna.

Jag har förövrigt ett nytt jobb och en vit vecka på gång.

Jag finner det svårt att sätta sig ner, mitt emot en bländande skärm och formulera sinnets alla nycker, då jag finner det så mycket lättare att använda mig av yttre betraktelser vid sådana ändamål. Ute på resande fot så möts man av nya upplevelser runt varje hörn, men under min tjugoandra vinter i Göteborg, så är det få saker som får mig att stanna upp och titta lite extra noga.
Det är mötena med nya personer som skapat den inre reflektionen som är huvudperson genom dessa sidor, en vara som är ack så svår att greppa väl tillbaka i fosterstaden.
Väl tillbaka är jag mer restrikterad när det gäller användandet av namn och specifika situationer, ifall det gäller känsliga ämnen för mig eller/och andra inblandade.
Kvar är jag, som ensamt subjekt, utlämnad framför tangentbordet, som inte tar hänsyn till vem det är som attackeras eller hyllas, allt det kräver är att jag fortsätter skriva.
Det är bara att lyda.

Det var tungt att gå upp idag.
Tvätttid stod bokad, men då jag inte hade kraften att ta mig upp ur sängen så får jag gå ett par dagar till med en garderob som senast fick sig en tvätt på en tvättautomat i Amsterdam. Väl uppe så slösade jag bort den framför skärmen tills jag fick skajpa med Max, min sedan länge försvunna rumskamrat. Från Kina meddelade han att det mesta stod bra till och att han planerade in en månad i Sverige under februari. Sen gav han mig lite tråkiga nyheter som jag inte kan gå närmre in på, men det pissade lite lagom på min dag, det gjorde även telefonsamtalet femton minuter senare angående en minst lika deprimerande nyhet.
Idag spenderades dagen invärtes och på det yttre la jag ett tjockt lager av självömkan, så där som man gör när man tycker sig ha förtjänat en kram. Den har tyvärr inte mottagits ännu, men jag mår ändå lite bättre, mest på grund av att jag inte spenderade hela dagen instängd mellan dessa fyra väggar ännu en vardag.

Man ser ju direkt att något är fel på den beskrivande delen, den öppna andan som ska genomsyra bloggen. Det är bara att se om jag kan arbeta mig runt detta problem med att avsäga mig all anständighet och på så sätt lämna ut allt och alla rått och naket eller kanske kan jag använda mig av en alternativ metod, en metod med mindre risk för social utfrysning.

PS. Träffade en man efter krogen här om dagen, jag, Sophia, Anna och Viktor. Han låg vid en stolpe i en vattenpöl, med sidan av ansikten i kullerstenen. Jag använde min auktoritära röst för att få honom att vakna. Jag bad honom ställa sig upp och efter lite snack så drog Sophia upp honom från marken och med stolpen till hjälp så kom han på fötter. Väl uppe fötter ropade han Heil Hitler, ut med armen och förklarade att det bara fanns en man som kunde rädda oss. Hans namn var Adolf Hitler.
Jag sa tack och hej, sedan var det tillbaka hem för ett glas vin...

Tillbaka till verkligheten

Det är mitt i natten och jag väljer att börja ladda ner en helt ny serie, 43 minuter per avsnitt. Jag är tillbaka rakt in i mina gamla rutiner, allt är som vanligt. Det som definierar mitt leverne och som tynger ner mig långsamt. När de två första avsnitten är över är klockan 02:25 och jag börjar istället skriva.
Detta är inte insomnia, det är en rastlöshet som följer mig dag ut och dag in. Samma känsla som ger mig problem med att gå och lägga mig och vila mitt på dagen. En tanke som säger att jag skulle missa något under sömnens stilla timmar.
Jag kom hem i tisdags och genast satte karusellen igång igen.

London var underbart. Jag fick ingen tid över till att skriva om det då de hände för mycket och jag hade vänner runt mig under hela vistelsen. Jag fick njuta av allt från tunnelbanan till lyxiga VIP-fester (Harry kände tydligen sonen till en kinesisk miljardär (vem säger att det är fel att investera i olja?) ), från italienska fina kök till friterad kyckling restaurang(er). Jag hävdar till alla som frågar, att London var det starkaste kortet i leken, då de höll sig koncist bra under hela vistelsen, vilket är ovanligt för alla platser. Möjligtvis inte så att jag skulle vilja bo där, men visst är det vackert. Allt för stora städer har en benägenhet att svälja sina invånare bakom en mur av betong och tegel, trafik och stress.
Då är det bättre i en småstad som har det mesta istället.

Nu har jag avverkat ännu en resa, denna gången till stor del på egen hand, men samtidigt på mindre främmande platser än det senaste äventyret. Jag sover hellre på ett källargolv i München, än borttappad på ett jordgolv någonstans i Kuala Lumpurs skyskrapsdjungel. Som tur är så hände bara en av dessa två katastrofer.

Nu är det framtiden som står på dörren, för någonstans under resan så bestämde jag mig för att den skulle få lite uppmärksamhet. I ett väldigt existentiellt blogginlägg förklarade jag för mig själv allt som jag skulle kunna behöva för att komma dit jag vill. Det ser ut som om jag kommit en bit på vägen i ekvationen som heter Nicholas och att det faktiskt kan sluta med att jag följer upp en av mina gamla drömmar från 6 år tillbaka.
I början av året, med en flygplans-biljett i handen, så sa jag till mig själv att det var dags att utvecklas och hitta mig själv och allt sånt trams. Vad som hände var att jag hittade ett medium att förmedla min inre dialog tillbaka till mitt medvetna och samtidigt insedde att man aldrig finner sig själv, utan målet man söker bör vara att finna sig i den man är.
Det medium jag har att tacka är denna bloggen, som inte bara gett mig möjlighet att sätta mig ner och tänka på mitt inre jag på ett välformulerat sätt, utan den har också gett mig en idé om vad det är jag vill med mitt liv, både karriärsmässigt och privat.
Detta skulle aldrig hänt utan den goda kritiken jag fått fram tills nu och om jag någonsin kommer klara av att komma dit jag vill, så kommer det aldrig hända utan stödet från de människor jag har omkring mig.

Kolla in även i framtiden, ännu är inte "resan" över... HAHAHA