Manickolas

Sitter i bilköerna utanför Paris och lyssnar på Yo la Tengos ända vettiga album, "and then nothing turned itself". Har precis lämnat pappa bakom mig på busterminalen. Jag satte mig på bussen och han stod kvar närmare en kvart och såg till att bussen kom iväg ordentligt. Det var så vi gjorde när jag var 6 år gammal och inte mycket har förändrats. Väl i Paris så går jag tillbaka några år i utvecklingen, på gott och ont. Det är alltid tufft att anpassa sig till pappas reglemente, men samtidigt försvinner många krav som ofta ställs på en självständig människa. På gott och ont.
När vi vinkades av så kändes där en saknad från första stund, men jag tror det är den saknad som funnits där, undermedvetet, i 22 år, den saknad som verkar väga tyngre på min brors axlar än på mina. Jag lever i detta för att det är vad som givits mig och alltid varit. Att sakna nått som inte funnit är onaturligt, men för Mathias har det tagits från honom och vakumet finns för evigt där att fylla. Jag skriver inte detta som om det vore fakta, men ur mitt perspektiv, så är det så här tillvaron uppfattas. 

Dagarna i Paris skulle få vilken kulturfantast som helst att skämmas, då jag spenderat större delen av vistelsen i pappas hus med en bok eller framför datorn, jag har sparkat lite boll med Mael och kollat på en del fotboll med pappa. Vi har varit på museum, bio och middag, men det är dags att inse att det är god tid att ta med sig någon till Paris för att få ut mesta möjliga av resorna hit. Jag behöver någons upptäckarglöd för att få ut mig på den grå betongen som är stadens vener och artärer.
Samuel har varit här en gång, den enda som någonsin fått äran, annars så är det jag som kör solo i vanliga fall. Kan inte minnas sist jag och Mathias var här tillsammans. Börjar väll bli dags för en repris på det.

London blir spännande, en vecka med Leo, Harry, Samuel, Sarah, Ellen och Shaun. Det visade sig snabbt att jag hade fler vänner än vad jag trodde i London och vänner som var nära nog för att åka dit för att hinna se en skymt av mig. Man blir ju lite smickrad.

Stod och diskuterade konst med Therese Frisk i Amsterdam förra veckan och gick igång på att analysera och kritisera, men tvingades avbryta mig själv. Jag uppskattade min egen röst lite för mycket. Någonting slog över mig som sa att jag är allt för obildad för att gå runt med ett så uppblåst ego. Jag liknar mig själv vid en blåsfisk, men istället för att bli stor och kaxig när jag hamnar i fara, vilket fisken är känd för att göra, så gör jag detsamma när jag hamnar i en position där jag anser mig kunna visa framfötterna. Jag dämpade min pompösa attityd resten av kvällen och väl i Paris sökte jag några kurser för vårterminen i konst och media, samtliga på Göteborgs Universitet. Kanske kan 30hp i en av dessa kategorier dämpa känslan av arrogans som drabbat mig. Jag kan återminnas mig själv slå mig mer än en gång på bröstet i dessa sammanhang, oftast framför kvinnor och jag hoppas någonstans att det är en typisk mansgrej, för det skulle göra mig lite mindre odräglig och istället vårt släkte lite mer.
Jag läser en bok för tillfället som återknyter till denna utläggning. "Dumskallarnas sammansvärjning", skriven av John Doyle, handlar om en man vid namn Ignatius, som må vara den mest odrägliga karaktären som fått ta plats i en roman, men då han gått på college och bor i fattiga New Orleans under 60-talet, så lyckas han övertala en och annan person om att han vet ett och annat, genom bruk av akademiskt språk (stora ord). 
Vad jag försöker säga är, tro inte att jag är smartare än vad jag är, bara för att jag försöker trycka in så många stavelser som möjligt bland raderna i vår debatt. En påfågel har vet inte bäst endast för att den har vackrare fjäderskrud än sin granne.