Måfåluff

Innan jag hoppade på tåget till Köln igår, såg jag mig omkring i den lilla staden Basel. Underbar stad som jag var nära på att missa på grund av att jag trodde att allt hände runt Centralstationen. Jag hade fel och fick på så sätt se en Schweizisk stad i all sin skönhet. De har lyckats klämma in en hel del söta färger, 40 museum och en flod som lyser klart blått. Jag rekomenderad framtida jaget och hans framtida fruga att bila ner dit och sova på fint hotell under sommaren, för just nu är det lilla bergiga banklandet allt för dyrt för min smak.

I Köln hamnade jag på ett långsamt hostel som tog lika mycket betalt, om inte mer och som samtidigt var fyllt till bredden med barn och affärsresenärer. Som backpacker blir man rätt besviken och jag kom att tänka på hur det varit på Slottsskogens tidigare år. Lakan kostade, frukost kostade, wifi!!! kostade och jag hittade till en början ingen att prata med. Efter att ha rest ensam i nästan 36 timmar började jag nästan få spel. Då kom räddningen in genom dörren, just när jag trodde det var dags att gå och lägga sig.
En jättelång (202cm) tysk med slickat svart hår kliver in genom dörren och presenterar sig som Christoffer. Vi tjatar och jag föreslår att vi ska ta en öl, men han drar med mig runt halva stan för att hitta en klubb, som visar sig vara helt ok. Lyckad kväll, men lite mindre lyckad för min nya vän, som vid återtåget in tillbaka till hostelet blir utkastad, på grund av ett oskyldigt försök att plocka på sig chokladkakor bakom receptionen. Han tycktes dock inte så nerstämd, då han ändå hade ett möte inom två timmar. Jag kan bara föreställas mig hur det gick.

Idag tog jag mig till Brüssel, men inte för än jag tittat mig runt lite snabbt i Köln och sett den mastodontkatedral de satt upp mitt emot vagnhallarna. Imponerande.
Brüssel påminner mig om ett litet Paris, med sina gamla slitna byggnader, turistatraktioner och fransktalande människor. Det verkar vara en bra plats, men jag tror inte att jag stannar ännu en dag. Jag ska vara i Amsterdam på fredag och då tänkte jag hinna få en känsla av Antwerpen innan dess. Sen anser jag också att vandrarhemmets reception ligger för långt bort för att jag ska kunna med att förlänga min vistelse.

Mamma ringde idag angående mitt föregående blogginlägg. Utöver att utbyta mina första meningar på svenska på två veckor, så fick jag försvara mina alkoholvanor och min nya vana att ocensurerat skriva om mina upplevelser och tankar kring dessa. Argumentet mot att vara för ärlig handlade om att det i framtiden skulle hindra mig från att få ett (respektabelt?) jobb. I så fall blir jag väldigt glad, för det skulle betyda att någon mer än min mamma läser det jag skrivit.

Jag vet inte hur jag känner för att resa ensam så här i det långa loppet. Att lämnas med sina egna tankar för länge anser jag ohälsosamt och i det närmaste farlig för den mentala hälsan. När du ensam får fritt svängrum för de mest bissara tankebanor, så hänger sig en del destruktiva idéer sig kvar i sinnet även när du ska återintegreras in i den sociala sfären. Mina paranoida drag växer sig större dag för dag, samt en del andra obehagliga drag som jag helst inte går in på ikväll.
Jag måste dock understryka att jag mår bra om än lite trött och mamma min har inget att ligga vaken över under de regniga nätterna i Göteborg.