måndag 25 oktober 2010
Det kommer mera, han kommer hem!
Jag har haft något av ett dåligt samvete de sista dagarna för bristen av uppdateringar här på bloggen, men sedan jag kom till London har det varit mycket att göra och se och det verkar som om de stilla timmarna från förr är ett minne blott. Ikväll är det min sista och den är planerad att bli lugn och fin. Kanske kommer jag hem tidigt från sightseeingrundan och kan jag, under några ögonblicks tystnad, reflektera över den gångna veckan. Om inte, så är jag hemma inom kort, redo att fira mammas sextionde och redo för stora krama från läsarkåren och övriga.
onsdag 20 oktober 2010
Sitter i bilköerna utanför Paris och lyssnar på Yo la Tengos ända vettiga album, "and then nothing turned itself". Har precis lämnat pappa bakom mig på busterminalen. Jag satte mig på bussen och han stod kvar närmare en kvart och såg till att bussen kom iväg ordentligt. Det var så vi gjorde när jag var 6 år gammal och inte mycket har förändrats. Väl i Paris så går jag tillbaka några år i utvecklingen, på gott och ont. Det är alltid tufft att anpassa sig till pappas reglemente, men samtidigt försvinner många krav som ofta ställs på en självständig människa. På gott och ont.
När vi vinkades av så kändes där en saknad från första stund, men jag tror det är den saknad som funnits där, undermedvetet, i 22 år, den saknad som verkar väga tyngre på min brors axlar än på mina. Jag lever i detta för att det är vad som givits mig och alltid varit. Att sakna nått som inte funnit är onaturligt, men för Mathias har det tagits från honom och vakumet finns för evigt där att fylla. Jag skriver inte detta som om det vore fakta, men ur mitt perspektiv, så är det så här tillvaron uppfattas.
Dagarna i Paris skulle få vilken kulturfantast som helst att skämmas, då jag spenderat större delen av vistelsen i pappas hus med en bok eller framför datorn, jag har sparkat lite boll med Mael och kollat på en del fotboll med pappa. Vi har varit på museum, bio och middag, men det är dags att inse att det är god tid att ta med sig någon till Paris för att få ut mesta möjliga av resorna hit. Jag behöver någons upptäckarglöd för att få ut mig på den grå betongen som är stadens vener och artärer.
Samuel har varit här en gång, den enda som någonsin fått äran, annars så är det jag som kör solo i vanliga fall. Kan inte minnas sist jag och Mathias var här tillsammans. Börjar väll bli dags för en repris på det.
London blir spännande, en vecka med Leo, Harry, Samuel, Sarah, Ellen och Shaun. Det visade sig snabbt att jag hade fler vänner än vad jag trodde i London och vänner som var nära nog för att åka dit för att hinna se en skymt av mig. Man blir ju lite smickrad.
Stod och diskuterade konst med Therese Frisk i Amsterdam förra veckan och gick igång på att analysera och kritisera, men tvingades avbryta mig själv. Jag uppskattade min egen röst lite för mycket. Någonting slog över mig som sa att jag är allt för obildad för att gå runt med ett så uppblåst ego. Jag liknar mig själv vid en blåsfisk, men istället för att bli stor och kaxig när jag hamnar i fara, vilket fisken är känd för att göra, så gör jag detsamma när jag hamnar i en position där jag anser mig kunna visa framfötterna. Jag dämpade min pompösa attityd resten av kvällen och väl i Paris sökte jag några kurser för vårterminen i konst och media, samtliga på Göteborgs Universitet. Kanske kan 30hp i en av dessa kategorier dämpa känslan av arrogans som drabbat mig. Jag kan återminnas mig själv slå mig mer än en gång på bröstet i dessa sammanhang, oftast framför kvinnor och jag hoppas någonstans att det är en typisk mansgrej, för det skulle göra mig lite mindre odräglig och istället vårt släkte lite mer.
Jag läser en bok för tillfället som återknyter till denna utläggning. "Dumskallarnas sammansvärjning", skriven av John Doyle, handlar om en man vid namn Ignatius, som må vara den mest odrägliga karaktären som fått ta plats i en roman, men då han gått på college och bor i fattiga New Orleans under 60-talet, så lyckas han övertala en och annan person om att han vet ett och annat, genom bruk av akademiskt språk (stora ord).
Vad jag försöker säga är, tro inte att jag är smartare än vad jag är, bara för att jag försöker trycka in så många stavelser som möjligt bland raderna i vår debatt. En påfågel har vet inte bäst endast för att den har vackrare fjäderskrud än sin granne.
När vi vinkades av så kändes där en saknad från första stund, men jag tror det är den saknad som funnits där, undermedvetet, i 22 år, den saknad som verkar väga tyngre på min brors axlar än på mina. Jag lever i detta för att det är vad som givits mig och alltid varit. Att sakna nått som inte funnit är onaturligt, men för Mathias har det tagits från honom och vakumet finns för evigt där att fylla. Jag skriver inte detta som om det vore fakta, men ur mitt perspektiv, så är det så här tillvaron uppfattas.
Dagarna i Paris skulle få vilken kulturfantast som helst att skämmas, då jag spenderat större delen av vistelsen i pappas hus med en bok eller framför datorn, jag har sparkat lite boll med Mael och kollat på en del fotboll med pappa. Vi har varit på museum, bio och middag, men det är dags att inse att det är god tid att ta med sig någon till Paris för att få ut mesta möjliga av resorna hit. Jag behöver någons upptäckarglöd för att få ut mig på den grå betongen som är stadens vener och artärer.
Samuel har varit här en gång, den enda som någonsin fått äran, annars så är det jag som kör solo i vanliga fall. Kan inte minnas sist jag och Mathias var här tillsammans. Börjar väll bli dags för en repris på det.
London blir spännande, en vecka med Leo, Harry, Samuel, Sarah, Ellen och Shaun. Det visade sig snabbt att jag hade fler vänner än vad jag trodde i London och vänner som var nära nog för att åka dit för att hinna se en skymt av mig. Man blir ju lite smickrad.
Stod och diskuterade konst med Therese Frisk i Amsterdam förra veckan och gick igång på att analysera och kritisera, men tvingades avbryta mig själv. Jag uppskattade min egen röst lite för mycket. Någonting slog över mig som sa att jag är allt för obildad för att gå runt med ett så uppblåst ego. Jag liknar mig själv vid en blåsfisk, men istället för att bli stor och kaxig när jag hamnar i fara, vilket fisken är känd för att göra, så gör jag detsamma när jag hamnar i en position där jag anser mig kunna visa framfötterna. Jag dämpade min pompösa attityd resten av kvällen och väl i Paris sökte jag några kurser för vårterminen i konst och media, samtliga på Göteborgs Universitet. Kanske kan 30hp i en av dessa kategorier dämpa känslan av arrogans som drabbat mig. Jag kan återminnas mig själv slå mig mer än en gång på bröstet i dessa sammanhang, oftast framför kvinnor och jag hoppas någonstans att det är en typisk mansgrej, för det skulle göra mig lite mindre odräglig och istället vårt släkte lite mer.
Jag läser en bok för tillfället som återknyter till denna utläggning. "Dumskallarnas sammansvärjning", skriven av John Doyle, handlar om en man vid namn Ignatius, som må vara den mest odrägliga karaktären som fått ta plats i en roman, men då han gått på college och bor i fattiga New Orleans under 60-talet, så lyckas han övertala en och annan person om att han vet ett och annat, genom bruk av akademiskt språk (stora ord).
Vad jag försöker säga är, tro inte att jag är smartare än vad jag är, bara för att jag försöker trycka in så många stavelser som möjligt bland raderna i vår debatt. En påfågel har vet inte bäst endast för att den har vackrare fjäderskrud än sin granne.
måndag 18 oktober 2010
Urval
Knödl i Berlin
Snöbollskrig i Fischen
Oktoberfest i München
Hamn i Lindaü
Skulpturer i Bryssel
Therese i Amsterdam
Aubrey och Lester i Amsterdam
Kusiner i Paris
Farbror Francis med kusiner i Paris
torsdag 14 oktober 2010
"You look hungry, let me spit you some rhymes"
Vi skulle alla checka ut samma dag, jag, Aubrey och Lester. Aubrey stack tidigt eftersom hon skulle med tåget till Schweiz klockan tio. Jag och Lester hade avfärd ett antal timmar senare, så vi åt frukost tillsammans och packade ihop våra saker. För mig var det samma procedur som många gånger förut. Vika alla kläder lite halvsnyggt, se till så att all elektronik kommer med och för guds skull, glöm inte alla badrumsartiklar inne i badrummet... igen. För Lester ser det annorlunda ut.
Han möttes av två stora problem under sin packning inför resan till London.
1. Hans stora väskas blixlås var kasserade och obrukbara, vilket betydde att jag fick hjälpa honom att få ut den ur rummet innan utcheckning, så att vi skulle hinna inhandla en ny.
2. Eftersom vi precis varit i Amsterdam så använde sig Lester av utrycket "When your in Rome..." och tog med sig mottot hela vägen till killen som kände killen som kände Lester. Med sig tillbaka kom han med tunga droger värda runt hundra euro. Han förklarade för mig under tiden han stod och fipplade med en ihoprullad kondom att han inte ville lämna något kvar i Amsterdam, därför behövde han tips om hur man bäst smugglade crystal meth över den brittiska gränsen. Inte mitt specialområde förklarade jag för honom och föreslog att han skulle strunta i hela företaget. Då han vägrade så tyckte jag han kunde äta upp kondomen. Det var dock för riskfyllt, eftersom man tydligen blir väldigt lustig om kondomen spricker och du får i dig tre gram på momangen. Jag kan bara tänka mig att flygvärdinorna skulle få lite konstiga vibbar om så var fallet.
Det slutade i vilket fall med att påsen åkte ner i en shampooflaska, emot mina invändningar.
På vägen till Paris insåg jag vilken ovan situation jag nyss varit i.
Pratade med min mor idag och hon kommenterade på den obehagliga dröm jag haft. Jag frågade vilken hon menade. Efter min förra resa till Berlin i början av sommaren har jag börjat inse till vilken bisarr nivå mina drömmar kan komma upp i och jag har därför börjat skriva ner de mest sammanhängande.Jag känner att jag minns drömmarna i större utsträckning medan jag reser och tror att detta beror på att de ofta tar mig tillbaka till bekanta platser som jag saknar under långa perioder hemifrån. På så sätt har de större effekt och när jag väl vaknar, har jag möjlighet att hänga kvar längre än vanligt. Antingen det eller så beror det på ölen som konsumeras i långt större utrsträckning än om jag vore hemma. Påverkan försvinner inte bara för att jag somnar.
Nu är jag i Paris, kulturens huvudstad, men har inte lämnat huset ännu efter tre nätter. Jag har inget intresse av att se den lilla förorten där vi bor, då den har varit mitt andra hem de 8 senaste åren, eller att åka in till stora Paris för att där vandra gatorna och se väggarna jag sett tusen gånger förut. Kanske om jag börjat resan här, men nu njuter jag av att ha familj runt mig för en stund och när dom är upptagna, så njuter jag av avsnitt ur Jersey Shore, The Simpsons, The Big Bang Theory, Family Guy och pappas nya uppkopling till Canal +.
Sist men inte minst så försökte jag jobba på min "rap", uttråkad som jag var, på tåget från Amsterdam och spottade ut ett flertal rhymes. Denna handlar om min snålhet:
I've been stacking my money, piling my gold
Don't spend it on jack, watch my wallet explode
My mom, my bro, my friends, my boss
Everybody be like, can you lend some for us?
Det har alltid behävts en uppföljare till denna, tre år gamla melodi: http://www.myspace.com/majorstreet
Han möttes av två stora problem under sin packning inför resan till London.
1. Hans stora väskas blixlås var kasserade och obrukbara, vilket betydde att jag fick hjälpa honom att få ut den ur rummet innan utcheckning, så att vi skulle hinna inhandla en ny.
2. Eftersom vi precis varit i Amsterdam så använde sig Lester av utrycket "When your in Rome..." och tog med sig mottot hela vägen till killen som kände killen som kände Lester. Med sig tillbaka kom han med tunga droger värda runt hundra euro. Han förklarade för mig under tiden han stod och fipplade med en ihoprullad kondom att han inte ville lämna något kvar i Amsterdam, därför behövde han tips om hur man bäst smugglade crystal meth över den brittiska gränsen. Inte mitt specialområde förklarade jag för honom och föreslog att han skulle strunta i hela företaget. Då han vägrade så tyckte jag han kunde äta upp kondomen. Det var dock för riskfyllt, eftersom man tydligen blir väldigt lustig om kondomen spricker och du får i dig tre gram på momangen. Jag kan bara tänka mig att flygvärdinorna skulle få lite konstiga vibbar om så var fallet.
Det slutade i vilket fall med att påsen åkte ner i en shampooflaska, emot mina invändningar.
På vägen till Paris insåg jag vilken ovan situation jag nyss varit i.
Pratade med min mor idag och hon kommenterade på den obehagliga dröm jag haft. Jag frågade vilken hon menade. Efter min förra resa till Berlin i början av sommaren har jag börjat inse till vilken bisarr nivå mina drömmar kan komma upp i och jag har därför börjat skriva ner de mest sammanhängande.Jag känner att jag minns drömmarna i större utsträckning medan jag reser och tror att detta beror på att de ofta tar mig tillbaka till bekanta platser som jag saknar under långa perioder hemifrån. På så sätt har de större effekt och när jag väl vaknar, har jag möjlighet att hänga kvar längre än vanligt. Antingen det eller så beror det på ölen som konsumeras i långt större utrsträckning än om jag vore hemma. Påverkan försvinner inte bara för att jag somnar.
Nu är jag i Paris, kulturens huvudstad, men har inte lämnat huset ännu efter tre nätter. Jag har inget intresse av att se den lilla förorten där vi bor, då den har varit mitt andra hem de 8 senaste åren, eller att åka in till stora Paris för att där vandra gatorna och se väggarna jag sett tusen gånger förut. Kanske om jag börjat resan här, men nu njuter jag av att ha familj runt mig för en stund och när dom är upptagna, så njuter jag av avsnitt ur Jersey Shore, The Simpsons, The Big Bang Theory, Family Guy och pappas nya uppkopling till Canal +.
Sist men inte minst så försökte jag jobba på min "rap", uttråkad som jag var, på tåget från Amsterdam och spottade ut ett flertal rhymes. Denna handlar om min snålhet:
I've been stacking my money, piling my gold
Don't spend it on jack, watch my wallet explode
My mom, my bro, my friends, my boss
Everybody be like, can you lend some for us?
Det har alltid behävts en uppföljare till denna, tre år gamla melodi: http://www.myspace.com/majorstreet
måndag 11 oktober 2010
Lester, drömmar och sanningar
Det finns fina stunder i syndens stad. Du träffar bra människor bland packet. De första dagarna såg inte bra ut dock. Människorna var slöa i sinnet efter allt för många timmar spenderade i de sötluktande coffee shopsen som är spridda tätt runt staden. Stadens 230 establisemang är ju inte bara till för de 700 000 invånare som bor här och de märks i ögonen på Amsterdams besökare.
(Notis: min säng skakat på grund av basen från baren vi bor på.)
I mitt första vandrarhemrum var vi tio personer. Ingen som väckte något större intresse, då de reagerade mycket oengagerat på mina framfusiga försök att bryta is. Det märktes dock snart att om man faktiskt kom nära nog så märkte man att det var slöa små grå som arbetade för full maskin. Tuff publik.
Jag skulle dock byta rum efter två nätter.
Där möte jag Johnathan, alias John, alias Lester the Molester(han var för långsam för att presentera sig, så det blev Lester). En storvuxen australienare som gått i genom en vecka i syndens huvudstad och han gör det tydligt för åskådaren genom hållning, ögon och brist på klarhet i rösten. Han var trött igår, men det var innan han gick på lördagkvällens rejv.
Klockan sju i morse står han i vårar rum och ser sig omring. Jag hälsar men han tittar bara på mig med tomma ögon och lämnar rummet. Klockan 23:45 lyckades han komma i säng. Piller och svampar tilltalar tydligen oss i olika omfattning.
Den andra personen i rummet var Aubrey, amerikanska från Hawaii och vi tre har tillsammans spenderat dagarna tillsammans runt om i Amsterdams centrala delar.
När jag reste genom Asien så gick tankarna runt i huvudet angående om att jag var på jakt att hitta mig själv och lära känna detta jaget är Nicholas. Att lära känna jaget gör jag i största möjliga utsträckning i den ensamhet jag ofta tvingas finna mig själv i under resan. Det är skrämmande på många plan, men givande. Att göra de under mer kontrollerade former, som till exempel meditation kanske är tänkvärt, men det känns på något sätt som att fly sin omgivning, villet för mig till min andra punkt.
Där jag tidigare pratat om att hitta mig själv börjar jag bit för bit förstå att det handlar till en mycket större del om att fly från det som gör mig till mig. Jag tror att jag är väldigt osäker i situationen av att möta en ovis framtid och genom detta finner det lättare att ta sig ifrån allt som heter ansvarskänsla för det som komma skall. Oundviklikt och obarmhärtigt, komma skall det, men jag antar att mitt undermedvetna listat ut att jag inte behöver möta det om jag inte är på hemmaplan.
Den naturliga utvecklingen av insikten borde vara att ta tag i maskineriet som ska ta mig dit jag vill vara, men då jag ännu inte vet var det är jag vill sluta upp, så är det fortfarande något av en återvändsgränd.
Det finns en ådra i mig som skriker efter något stabilt. Om det så är en utbildning med fasta tider, en rumskamrat med ordentliga rutiner, en vän som alltid ställer upp eller flickvän som aldrig tvekar. Fram till nu så har jag haft ett jobb utan tider att lita på, en sambo som kommer och går, en bästa vän som brutit upp och aldrig lyckats hålla en flicka i närheten av ett ettårsjubileum. Jag har aldrig tror jag behövde något av dessa så mycket som jag vet att jag behöver det nu.
I drömmen från i natt vaknade jag och hela mitt liv styrdes från en iPhoneaplikation. Allt jag kunde göra var att se statistik över mina system och så kunde jag bläddra vidare till övervakningsbilder som filmade hur min kropp totalt flippade ut under min sinnesförlamning. Folket runt mig skrattade då jag blandade spasmiska anfall med att klä av mig naken och springa runt i den lägenhet där det utspelade sig.
Hjälplösheten var total och mycket obekväm.
(Notis: min säng skakat på grund av basen från baren vi bor på.)
I mitt första vandrarhemrum var vi tio personer. Ingen som väckte något större intresse, då de reagerade mycket oengagerat på mina framfusiga försök att bryta is. Det märktes dock snart att om man faktiskt kom nära nog så märkte man att det var slöa små grå som arbetade för full maskin. Tuff publik.
Jag skulle dock byta rum efter två nätter.
Där möte jag Johnathan, alias John, alias Lester the Molester(han var för långsam för att presentera sig, så det blev Lester). En storvuxen australienare som gått i genom en vecka i syndens huvudstad och han gör det tydligt för åskådaren genom hållning, ögon och brist på klarhet i rösten. Han var trött igår, men det var innan han gick på lördagkvällens rejv.
Klockan sju i morse står han i vårar rum och ser sig omring. Jag hälsar men han tittar bara på mig med tomma ögon och lämnar rummet. Klockan 23:45 lyckades han komma i säng. Piller och svampar tilltalar tydligen oss i olika omfattning.
Den andra personen i rummet var Aubrey, amerikanska från Hawaii och vi tre har tillsammans spenderat dagarna tillsammans runt om i Amsterdams centrala delar.
När jag reste genom Asien så gick tankarna runt i huvudet angående om att jag var på jakt att hitta mig själv och lära känna detta jaget är Nicholas. Att lära känna jaget gör jag i största möjliga utsträckning i den ensamhet jag ofta tvingas finna mig själv i under resan. Det är skrämmande på många plan, men givande. Att göra de under mer kontrollerade former, som till exempel meditation kanske är tänkvärt, men det känns på något sätt som att fly sin omgivning, villet för mig till min andra punkt.
Där jag tidigare pratat om att hitta mig själv börjar jag bit för bit förstå att det handlar till en mycket större del om att fly från det som gör mig till mig. Jag tror att jag är väldigt osäker i situationen av att möta en ovis framtid och genom detta finner det lättare att ta sig ifrån allt som heter ansvarskänsla för det som komma skall. Oundviklikt och obarmhärtigt, komma skall det, men jag antar att mitt undermedvetna listat ut att jag inte behöver möta det om jag inte är på hemmaplan.
Den naturliga utvecklingen av insikten borde vara att ta tag i maskineriet som ska ta mig dit jag vill vara, men då jag ännu inte vet var det är jag vill sluta upp, så är det fortfarande något av en återvändsgränd.
Det finns en ådra i mig som skriker efter något stabilt. Om det så är en utbildning med fasta tider, en rumskamrat med ordentliga rutiner, en vän som alltid ställer upp eller flickvän som aldrig tvekar. Fram till nu så har jag haft ett jobb utan tider att lita på, en sambo som kommer och går, en bästa vän som brutit upp och aldrig lyckats hålla en flicka i närheten av ett ettårsjubileum. Jag har aldrig tror jag behövde något av dessa så mycket som jag vet att jag behöver det nu.
I drömmen från i natt vaknade jag och hela mitt liv styrdes från en iPhoneaplikation. Allt jag kunde göra var att se statistik över mina system och så kunde jag bläddra vidare till övervakningsbilder som filmade hur min kropp totalt flippade ut under min sinnesförlamning. Folket runt mig skrattade då jag blandade spasmiska anfall med att klä av mig naken och springa runt i den lägenhet där det utspelade sig.
Hjälplösheten var total och mycket obekväm.
söndag 10 oktober 2010
Erotik och Liberaler
Eller fnask och pundare, det beror på hur man vinklar det. Amsterdam, tre nätter här långt, är fortfarande väldigt vackert, men skamfläcken på fasaden syns tydligt för det kritiska ögat. Här har holländarna sålt stadens hjärta till det brittiska imperiets drogliberala 80-talsgeneration, tyska barnfamiljer och unga amerikaner som söker en flykt från vardagstristessen. Till dessa har man också delat ut den närliggande gatan där man placerat ut en liten del av den kvinnliga poulationen för att bistå till stadens motto av att tillhandahålla botemedelet till allt som heter drifter och begär. Så fort man skakat av sig innerstadens pushers, som med glädje bistår dig med mer pulver, piller och vätskor än vad du någonsin kommer överleva, så finns det en vacker stad med aktivt kulturliv.
Missförstå mig inte, jag har haft en bra tid här i Amsterdam, men synen på staden har färgats av att jag bott på en otroligt turitöversvämmad gata, ovanpå en bar, granne med en bordell. Igår åkte jag ut från stan ett tag och fick på så sätt se en annan sida av den holländska huvudstaden. Då var det Urban Art Festival i västra delarna, utanför kartan. Plötsligt var ölen billig igen och maten fanns till billiga priser. I dessa delar skulle man kunna njuta, på ett lite mer Berlinvis.
Missförstå mig inte, jag har haft en bra tid här i Amsterdam, men synen på staden har färgats av att jag bott på en otroligt turitöversvämmad gata, ovanpå en bar, granne med en bordell. Igår åkte jag ut från stan ett tag och fick på så sätt se en annan sida av den holländska huvudstaden. Då var det Urban Art Festival i västra delarna, utanför kartan. Plötsligt var ölen billig igen och maten fanns till billiga priser. I dessa delar skulle man kunna njuta, på ett lite mer Berlinvis.
torsdag 7 oktober 2010
Måfåluff
Innan jag hoppade på tåget till Köln igår, såg jag mig omkring i den lilla staden Basel. Underbar stad som jag var nära på att missa på grund av att jag trodde att allt hände runt Centralstationen. Jag hade fel och fick på så sätt se en Schweizisk stad i all sin skönhet. De har lyckats klämma in en hel del söta färger, 40 museum och en flod som lyser klart blått. Jag rekomenderad framtida jaget och hans framtida fruga att bila ner dit och sova på fint hotell under sommaren, för just nu är det lilla bergiga banklandet allt för dyrt för min smak.
I Köln hamnade jag på ett långsamt hostel som tog lika mycket betalt, om inte mer och som samtidigt var fyllt till bredden med barn och affärsresenärer. Som backpacker blir man rätt besviken och jag kom att tänka på hur det varit på Slottsskogens tidigare år. Lakan kostade, frukost kostade, wifi!!! kostade och jag hittade till en början ingen att prata med. Efter att ha rest ensam i nästan 36 timmar började jag nästan få spel. Då kom räddningen in genom dörren, just när jag trodde det var dags att gå och lägga sig.
En jättelång (202cm) tysk med slickat svart hår kliver in genom dörren och presenterar sig som Christoffer. Vi tjatar och jag föreslår att vi ska ta en öl, men han drar med mig runt halva stan för att hitta en klubb, som visar sig vara helt ok. Lyckad kväll, men lite mindre lyckad för min nya vän, som vid återtåget in tillbaka till hostelet blir utkastad, på grund av ett oskyldigt försök att plocka på sig chokladkakor bakom receptionen. Han tycktes dock inte så nerstämd, då han ändå hade ett möte inom två timmar. Jag kan bara föreställas mig hur det gick.
Idag tog jag mig till Brüssel, men inte för än jag tittat mig runt lite snabbt i Köln och sett den mastodontkatedral de satt upp mitt emot vagnhallarna. Imponerande.
Brüssel påminner mig om ett litet Paris, med sina gamla slitna byggnader, turistatraktioner och fransktalande människor. Det verkar vara en bra plats, men jag tror inte att jag stannar ännu en dag. Jag ska vara i Amsterdam på fredag och då tänkte jag hinna få en känsla av Antwerpen innan dess. Sen anser jag också att vandrarhemmets reception ligger för långt bort för att jag ska kunna med att förlänga min vistelse.
Mamma ringde idag angående mitt föregående blogginlägg. Utöver att utbyta mina första meningar på svenska på två veckor, så fick jag försvara mina alkoholvanor och min nya vana att ocensurerat skriva om mina upplevelser och tankar kring dessa. Argumentet mot att vara för ärlig handlade om att det i framtiden skulle hindra mig från att få ett (respektabelt?) jobb. I så fall blir jag väldigt glad, för det skulle betyda att någon mer än min mamma läser det jag skrivit.
Jag vet inte hur jag känner för att resa ensam så här i det långa loppet. Att lämnas med sina egna tankar för länge anser jag ohälsosamt och i det närmaste farlig för den mentala hälsan. När du ensam får fritt svängrum för de mest bissara tankebanor, så hänger sig en del destruktiva idéer sig kvar i sinnet även när du ska återintegreras in i den sociala sfären. Mina paranoida drag växer sig större dag för dag, samt en del andra obehagliga drag som jag helst inte går in på ikväll.
Jag måste dock understryka att jag mår bra om än lite trött och mamma min har inget att ligga vaken över under de regniga nätterna i Göteborg.
I Köln hamnade jag på ett långsamt hostel som tog lika mycket betalt, om inte mer och som samtidigt var fyllt till bredden med barn och affärsresenärer. Som backpacker blir man rätt besviken och jag kom att tänka på hur det varit på Slottsskogens tidigare år. Lakan kostade, frukost kostade, wifi!!! kostade och jag hittade till en början ingen att prata med. Efter att ha rest ensam i nästan 36 timmar började jag nästan få spel. Då kom räddningen in genom dörren, just när jag trodde det var dags att gå och lägga sig.
En jättelång (202cm) tysk med slickat svart hår kliver in genom dörren och presenterar sig som Christoffer. Vi tjatar och jag föreslår att vi ska ta en öl, men han drar med mig runt halva stan för att hitta en klubb, som visar sig vara helt ok. Lyckad kväll, men lite mindre lyckad för min nya vän, som vid återtåget in tillbaka till hostelet blir utkastad, på grund av ett oskyldigt försök att plocka på sig chokladkakor bakom receptionen. Han tycktes dock inte så nerstämd, då han ändå hade ett möte inom två timmar. Jag kan bara föreställas mig hur det gick.
Idag tog jag mig till Brüssel, men inte för än jag tittat mig runt lite snabbt i Köln och sett den mastodontkatedral de satt upp mitt emot vagnhallarna. Imponerande.
Brüssel påminner mig om ett litet Paris, med sina gamla slitna byggnader, turistatraktioner och fransktalande människor. Det verkar vara en bra plats, men jag tror inte att jag stannar ännu en dag. Jag ska vara i Amsterdam på fredag och då tänkte jag hinna få en känsla av Antwerpen innan dess. Sen anser jag också att vandrarhemmets reception ligger för långt bort för att jag ska kunna med att förlänga min vistelse.
Mamma ringde idag angående mitt föregående blogginlägg. Utöver att utbyta mina första meningar på svenska på två veckor, så fick jag försvara mina alkoholvanor och min nya vana att ocensurerat skriva om mina upplevelser och tankar kring dessa. Argumentet mot att vara för ärlig handlade om att det i framtiden skulle hindra mig från att få ett (respektabelt?) jobb. I så fall blir jag väldigt glad, för det skulle betyda att någon mer än min mamma läser det jag skrivit.
Jag vet inte hur jag känner för att resa ensam så här i det långa loppet. Att lämnas med sina egna tankar för länge anser jag ohälsosamt och i det närmaste farlig för den mentala hälsan. När du ensam får fritt svängrum för de mest bissara tankebanor, så hänger sig en del destruktiva idéer sig kvar i sinnet även när du ska återintegreras in i den sociala sfären. Mina paranoida drag växer sig större dag för dag, samt en del andra obehagliga drag som jag helst inte går in på ikväll.
Jag måste dock understryka att jag mår bra om än lite trött och mamma min har inget att ligga vaken över under de regniga nätterna i Göteborg.
måndag 4 oktober 2010
Fan, nu blir väll mamma orolig.
Det gick bra hela vägen fram tills lördag. Oktoberfest på schemat och höga förväntningar. Dagen i ära fick jag låna en traditionell bavarisk dress, ja, svarta läderhausen, långa gråa strumpor och en gammaldags vit skjorta, hur skulle detta kunna gå fel tänkte jag naivt.
Fredagen spenderades på en 18årsfest ute på den tyska landsbygden och på något vänster blev vi kvar för länge. Tre timmars sömn innan Europas största fylleslag är ingen bra ide vet jag nu.
Upp klockan fem, på med kläderna, brassa iväg med bilen genom mörkret och hinna, nöd och näppe, med första tåget. En del hängivna sydtyskar har samma planer som vi, men hur många förstår vi inte för än vi nått till bytet.
Vi packar in oss som sillar, de absolut sista personerna som får plats i vagnen, men vi känner oss ändå bra nöjda, då halva perrongen ledsamt ser på då tåget sakta rullar ut in i det kyliga höstmörkret.
Två timmar senare faller vi ut ur tåget, en efter en. Raka vägen till tälten. Paulaner, Franziskaner och Augustiner finns alla representerade, varje bryggeri med var sitt tält, varje med en kapacitet på ett par tusen. Då vi passerar de fyllda tälten hör vi ett muller som för tankarna till en slutsåld fotbollsarena.
För den som inte vill dricka? För denna förlorade själ finns karuseller och parisehjul, wurst och knödl.
Det tar en timme eller två för oss att ta oss in i ett tält, dä allt har hunnits fyllas på den kvart det varit öppet då vi kommer. Någon verkar ha vana av processen och vi smiter in bakvägen.
Ölen ställs fram på bordet, en liter per glas. Jag är säker på att jag inte köpte mer än två.
När klockan blivit fem dör min telefon
När klockan är sex vaknar jag upp vid ett av hundratals bord i Augustiners tält.
När klockan närmar sig sju förstår jag att de andra lämnat mig.
När klockan är åtta inser jag allvaret i det.
När klockan slår nio ser jag det sista tåget tillbaka försvinna ut från Münchens centralstaition.
Tobi skulle senare förklara att han ringt mig när han gick. Jag hade svarat, men vi hade inte hört varandra. Han var noga med att skicka ett sms för att säga att han gått. Lika noga hade det inte varit med att se till att jag kom hem.
Efter några år i branchen, arbetande natt på ett vandrarhem, så har jag gått i genom scenariot av att fastna i en främmande stad förut, flera gånger. Hitta ett vandrarhem, hitta internet, hitta laddare, hitta dina vänner. Någonstans i München fanns min vän Chris och även Ben, som även han var med i Thailand.
Till att börja med så bidrog de med ytterst lite hjälp och svarade först efter mitt 29-30onde telefonsamtal. Vid det laget hade jag fått både en och två tillsägelser från vandraremets säkerhetspersonal (tydligen nödvändigt under Oktoberfest) om att sluta störa receptionisten med dumma frågor. Jag svarade att jag själv jobbar på ett hostel och det inte var mer än rättvisst för utlopp från min sida.
Jag satte mig snällt ner och fortsatte ringa.
När jag slutligen hittade festen där jag kunde finna bekanta ansikten så blev det bättre för en stund. Lite dans och lek för att glömma sina bekymmer. Jag ärvde dock snart mina vänners. Någon kände någon som kände någon som bodde i en studentlägenhet i närheten. Där hade vi blivit lovade platser golvet i ett gym. Bättre än inget tänkte jag och följde med, där måste det ju i alla fall finnas något mjukt att ligga på.
Ben och hans flickvän var tyvärr tillfälligt nyktra nog för att finta bort oss andra på vägen dit och när vi väl kom fram fanns det inte längre någon tillgång till gymet. Chris somnade på en soffa i källaren och jag lade mig bredvid.
En martyrsömn på ett kallt källargolv i södra Tyskland.
Morgonen där på gick mina sista 20 euro till den två timmars tågresan tillbaka. På stationen möttes jag av Selina och Tobi, han som inte var sen med att anmärka på att hans vän Mathias skulle ha betalt för biljetten från gårdagen, den de lämnade mig utan.
Han ska nog inte bli förvånad om de pengarna inte dyker upp.
Nu sitter jag på YMCA i Basel, efter att ha lämnat huset vid sju imorse. Tanken var att jag skulle stannat i Zurich, men efter att ha gått runt en stund, bestämde jag mig för att lämna igen och på så sätt spara 100 kr på boende. Imorgon fortsätter jag mot Köln, där Hostel är ännu billigare och maten likaså.
Jag väntar förväntasfullt på att se Amsterdam, Paris och London och alla bekanta ansikten dessa städer medför.
Fredagen spenderades på en 18årsfest ute på den tyska landsbygden och på något vänster blev vi kvar för länge. Tre timmars sömn innan Europas största fylleslag är ingen bra ide vet jag nu.
Upp klockan fem, på med kläderna, brassa iväg med bilen genom mörkret och hinna, nöd och näppe, med första tåget. En del hängivna sydtyskar har samma planer som vi, men hur många förstår vi inte för än vi nått till bytet.
Vi packar in oss som sillar, de absolut sista personerna som får plats i vagnen, men vi känner oss ändå bra nöjda, då halva perrongen ledsamt ser på då tåget sakta rullar ut in i det kyliga höstmörkret.
Två timmar senare faller vi ut ur tåget, en efter en. Raka vägen till tälten. Paulaner, Franziskaner och Augustiner finns alla representerade, varje bryggeri med var sitt tält, varje med en kapacitet på ett par tusen. Då vi passerar de fyllda tälten hör vi ett muller som för tankarna till en slutsåld fotbollsarena.
För den som inte vill dricka? För denna förlorade själ finns karuseller och parisehjul, wurst och knödl.
Det tar en timme eller två för oss att ta oss in i ett tält, dä allt har hunnits fyllas på den kvart det varit öppet då vi kommer. Någon verkar ha vana av processen och vi smiter in bakvägen.
Ölen ställs fram på bordet, en liter per glas. Jag är säker på att jag inte köpte mer än två.
När klockan blivit fem dör min telefon
När klockan är sex vaknar jag upp vid ett av hundratals bord i Augustiners tält.
När klockan närmar sig sju förstår jag att de andra lämnat mig.
När klockan är åtta inser jag allvaret i det.
När klockan slår nio ser jag det sista tåget tillbaka försvinna ut från Münchens centralstaition.
Tobi skulle senare förklara att han ringt mig när han gick. Jag hade svarat, men vi hade inte hört varandra. Han var noga med att skicka ett sms för att säga att han gått. Lika noga hade det inte varit med att se till att jag kom hem.
Efter några år i branchen, arbetande natt på ett vandrarhem, så har jag gått i genom scenariot av att fastna i en främmande stad förut, flera gånger. Hitta ett vandrarhem, hitta internet, hitta laddare, hitta dina vänner. Någonstans i München fanns min vän Chris och även Ben, som även han var med i Thailand.
Till att börja med så bidrog de med ytterst lite hjälp och svarade först efter mitt 29-30onde telefonsamtal. Vid det laget hade jag fått både en och två tillsägelser från vandraremets säkerhetspersonal (tydligen nödvändigt under Oktoberfest) om att sluta störa receptionisten med dumma frågor. Jag svarade att jag själv jobbar på ett hostel och det inte var mer än rättvisst för utlopp från min sida.
Jag satte mig snällt ner och fortsatte ringa.
När jag slutligen hittade festen där jag kunde finna bekanta ansikten så blev det bättre för en stund. Lite dans och lek för att glömma sina bekymmer. Jag ärvde dock snart mina vänners. Någon kände någon som kände någon som bodde i en studentlägenhet i närheten. Där hade vi blivit lovade platser golvet i ett gym. Bättre än inget tänkte jag och följde med, där måste det ju i alla fall finnas något mjukt att ligga på.
Ben och hans flickvän var tyvärr tillfälligt nyktra nog för att finta bort oss andra på vägen dit och när vi väl kom fram fanns det inte längre någon tillgång till gymet. Chris somnade på en soffa i källaren och jag lade mig bredvid.
En martyrsömn på ett kallt källargolv i södra Tyskland.
Morgonen där på gick mina sista 20 euro till den två timmars tågresan tillbaka. På stationen möttes jag av Selina och Tobi, han som inte var sen med att anmärka på att hans vän Mathias skulle ha betalt för biljetten från gårdagen, den de lämnade mig utan.
Han ska nog inte bli förvånad om de pengarna inte dyker upp.
Nu sitter jag på YMCA i Basel, efter att ha lämnat huset vid sju imorse. Tanken var att jag skulle stannat i Zurich, men efter att ha gått runt en stund, bestämde jag mig för att lämna igen och på så sätt spara 100 kr på boende. Imorgon fortsätter jag mot Köln, där Hostel är ännu billigare och maten likaså.
Jag väntar förväntasfullt på att se Amsterdam, Paris och London och alla bekanta ansikten dessa städer medför.
Deutchland dislike
När jag vaknar upp från det kalla golvet i en källarhall i en studentbostadsbyggnad i München, så är min första tanke: "Fan ta dig Tobi!"
Min andra tanke är att jag behöver sova lite mer, så jag rättar till mina läderhausen och går och sätter mig brevid Chris som somnat på en soffa utanför studenternas tvättstuga.
Min tredje tanke är: "Hur ska jag formulera detta i bloggen", men svaret hinner inte komma till mig innan jag somnat med huvudet på Chris axel.
Min andra tanke är att jag behöver sova lite mer, så jag rättar till mina läderhausen och går och sätter mig brevid Chris som somnat på en soffa utanför studenternas tvättstuga.
Min tredje tanke är: "Hur ska jag formulera detta i bloggen", men svaret hinner inte komma till mig innan jag somnat med huvudet på Chris axel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
