Hos Gustav och Sofia i Köpenhamn

Hjulen är i rullning och Göteborg och jag har tagit ännu ett kärt farväl. Det känns bra, för nu sitter jag i Köpenhamn på Gustavs jobb, lyssnar på "folk" och lär känna min iPods funktonella mjukvara ännu en gång, den som möjliggör gränslöst bloggande från världens alla hörn. Resan spenderades sovandes. Kroppen återhämtade sig efter den sena packningen från igår. iPod skulle uppdateras och laddas, kamera skulle rensas på skräp, strumpor skulle torkas och disk skulle göras, så att min rumsksmrat skulle slippa.
Jag hade tid att träffa familjen en sista gång. Min brorson hann somna innan jag kunde säga hej då, men det gjorde inte något. Jag fick en stor kram tidigare på kvällen. Jag är så glad att han visar så mycket glädje runt mig, att han vill sitta bredvid mig när vi äter och leka med mig när vi ätit klart.
Mamma fick en kram och Mathias fick ett handslag, inte för att vi är osäkra i vår sexualitet och vägrar krama andra män, utan för att lilla Noah krupit ner i brorsans knä och sussade allt för sött för att jag skulle vilja väcka honom genom att broderligt omfamna hans far och ge honom några manliga klappar på ryggen.
Jag gick och träffade Nina och Lisa, mina vapendragare från mitt senaste äventyr. Vi satt och rökte vattenpipa på Café Cello när vi träffade tre killar från Majorna. De påminde mig om hur drogliberal dagens unga är, för jag hann inte mer än att nämna Amsterdam innan snacket om ganja dök upp. När vi kom in på Thailand och Laos så tystades inte rösterna, minst sagt. Någonstans så känns det konstigt att sägs att man inte brajjar, som om det skulle vara en förolämpning att säga att man helst avstår. Att jag är fin i kanten. Vet inte om det omotiverad oro eller om den har grund i något. När det kom till alkoholen i sjuttonåren, så fick jag allt som oftast den känslan. Så det är väll naturligt om känslan finns kvar.
Jag är lite orolig över att min fina kant kan komma att ställa mig i dålig dager i Amsterdam. Det visar sig tids nog.