Deutchland like

Jag hinner med tåget med två minuter till godo efter en svettig löpning till stationen. Allt är frid och fröjd tänker jag. Gå av tåget i Nunberg och sedan raka vägen till Fischen är det sagt. När jag väl är framme vid första stoppet efter fyra timmar är vi lite sena och jag frågar personalen på perrongen om jag missat mitt nästa tåg. Svaret fick jag inte, men de skickade mig till ett regionaltåg som stod parkerat vid spår 4, så det var bara att spela med. Nu skulle jag dock till Klempfen. Tåget rullar iväg och jag känner mig lite osäker. Kan verkligen dessa sydtyskar sin sak? Jag tar en titt på regionalkartan och bestämmer mig för att något är fel. Jag frågar personalen om detta tåg verkligen kan ta mig till Fischen. Jag får några illavarslande blickar och sedan tas telefoner och handdatorer fram. Den ena av de två, mannen som kunde lite engelska, börjar skriva på en lista. Och skriva... och skriva... och skriva. Det börjar kännas oroväckande.
Jag får en lista med fem olika stationer nedskrivna. Samtliga byten jag behöver ta mig i genom för att komma fram till Fischen 5 timmar senare. Det verkar som att en kvinna på tåget kan en del engelska, för hon ler mot mig i medlidande.
Middag blev chips och öl i en liten tysk håla.

Jag går av i Kempfen efter mycket om och men. Tobi ska plocka upp mig, men finns inte att hitta. Jag smyger in bland skuggorna och lättar på blåsan. Jag skulle gjort det på sista tågbiten, men vagnen var fylld till bredden med glada Bavarier som var på väg från Octoberfest, så jag antog att de förstört toaletten många timmar tidigare.
Till slut kör en bil upp framför stationen och ut kliver Tobi med en öl i handen. Han och Selena är paret som hälsade på i Göteborg för ett par veckor sedan och de välkommnar mig till regionens största stad, med sina imponerande 40 000 invånare. Sen informerar de mig om att vi ska raka vägen till klubben. Det finns ingen tid att slösa. Klockan är redan elva och man kan ju inte ursäkta sig med att man suttit på tåget i tio timmar. Vi drar iväg till den gamla biografen som renoverats till en klubb och jag får i mig lite pizza och lite öl och kvällen blir riktigt bra.

Jag vaknade imorse med känslan av att blivit påkörd av en lastbil, men jag förmår mig att ta mig ner och äta frukost med mina vänner. Jag har så tur så att Selenas familj bor i och äger ett Bed & Breakfeast och eftersom det är lågsässong här nu, så finns det ett rum tillgängligt som jag kan stanna i helgen i genom. Egen dusch och toallett. Vilken lyx tänker jag. Efter frukosten inser jag att vi bor bland alperna och utanför dörren är horrisonten täckt med snöklädda bergtoppar.
Tankarna far iväg till Vang Vien i Laos, där vi också bodde mitt emot en underbar bergskedja och det verkar som om jag tar med mig min goda tur världen runt.
Under dagen åker vi upp på ett av bergen för att få lite vy av landskapet, men dimman ligger tätt och man ser inte mycket. Tryckförändringen känns dock av, för min täppta näsa släpper. Sedan åker vi och handlar läderhausen...
Jag känner att jag får god insikt i det tyska livet och dess fröjder.