Deutchland like

Jag hinner med tåget med två minuter till godo efter en svettig löpning till stationen. Allt är frid och fröjd tänker jag. Gå av tåget i Nunberg och sedan raka vägen till Fischen är det sagt. När jag väl är framme vid första stoppet efter fyra timmar är vi lite sena och jag frågar personalen på perrongen om jag missat mitt nästa tåg. Svaret fick jag inte, men de skickade mig till ett regionaltåg som stod parkerat vid spår 4, så det var bara att spela med. Nu skulle jag dock till Klempfen. Tåget rullar iväg och jag känner mig lite osäker. Kan verkligen dessa sydtyskar sin sak? Jag tar en titt på regionalkartan och bestämmer mig för att något är fel. Jag frågar personalen om detta tåg verkligen kan ta mig till Fischen. Jag får några illavarslande blickar och sedan tas telefoner och handdatorer fram. Den ena av de två, mannen som kunde lite engelska, börjar skriva på en lista. Och skriva... och skriva... och skriva. Det börjar kännas oroväckande.
Jag får en lista med fem olika stationer nedskrivna. Samtliga byten jag behöver ta mig i genom för att komma fram till Fischen 5 timmar senare. Det verkar som att en kvinna på tåget kan en del engelska, för hon ler mot mig i medlidande.
Middag blev chips och öl i en liten tysk håla.

Jag går av i Kempfen efter mycket om och men. Tobi ska plocka upp mig, men finns inte att hitta. Jag smyger in bland skuggorna och lättar på blåsan. Jag skulle gjort det på sista tågbiten, men vagnen var fylld till bredden med glada Bavarier som var på väg från Octoberfest, så jag antog att de förstört toaletten många timmar tidigare.
Till slut kör en bil upp framför stationen och ut kliver Tobi med en öl i handen. Han och Selena är paret som hälsade på i Göteborg för ett par veckor sedan och de välkommnar mig till regionens största stad, med sina imponerande 40 000 invånare. Sen informerar de mig om att vi ska raka vägen till klubben. Det finns ingen tid att slösa. Klockan är redan elva och man kan ju inte ursäkta sig med att man suttit på tåget i tio timmar. Vi drar iväg till den gamla biografen som renoverats till en klubb och jag får i mig lite pizza och lite öl och kvällen blir riktigt bra.

Jag vaknade imorse med känslan av att blivit påkörd av en lastbil, men jag förmår mig att ta mig ner och äta frukost med mina vänner. Jag har så tur så att Selenas familj bor i och äger ett Bed & Breakfeast och eftersom det är lågsässong här nu, så finns det ett rum tillgängligt som jag kan stanna i helgen i genom. Egen dusch och toallett. Vilken lyx tänker jag. Efter frukosten inser jag att vi bor bland alperna och utanför dörren är horrisonten täckt med snöklädda bergtoppar.
Tankarna far iväg till Vang Vien i Laos, där vi också bodde mitt emot en underbar bergskedja och det verkar som om jag tar med mig min goda tur världen runt.
Under dagen åker vi upp på ett av bergen för att få lite vy av landskapet, men dimman ligger tätt och man ser inte mycket. Tryckförändringen känns dock av, för min täppta näsa släpper. Sedan åker vi och handlar läderhausen...
Jag känner att jag får god insikt i det tyska livet och dess fröjder.

Innan jag lämnar

Köper lite turkiskt

Handlar lite tyskt

Äter lite turkiskt

I köket

Paulina äter mexikanskt

Julius, Paulina och Chris

Oliver och Johan

På den 29e smäller det

Jag är lite ledsen över att läma Berlin, så jag dricker med mina vänner och jag sover gott. Men jag dricker, så jag klunkar vatten för att inte vara bakfull. Jag äter en stor frukost för att slippa eventuella efterföljder och jag tar tåget till München för att göra allt igen. Egentligen är jag för sjuk för hela karussellen men, men...
Efter 24 timmars försök av att försöka få tag i Tobi, som tycker att jag gjort ett dåligt jobb i att informera honom om när jag ska komma, medelar han tydligen att han ska jobba fredag, han kan inte njuta av Octoberfest med mig på torsdag och plötsligt känner jag att det kastas en hel del sten i vårt glashus. Han anklagar plötsligt mig för det jag ville sätta dit honom för vid otaliga gånger under hans besök i Göteborg här om veckan, då han fick nycklarna till min lägenhet, medan jag sov hos alla som lät mig (tack kollektivet i Masthugget, tack Mammma i Majorna).

Det blev aldrig något Hamburg för att det blev för dyrt för Chris att följa med i slutändan. Vår vän i München hörde av sig allt för sent. För medan jag åker fritt, så måste han hitta någon att lifta med, vilket inte kändes rättvist. Samtidigt som jag skriver detta så slår tanken mig att denna resan inte skulle handla om någon annan än mig, men jaget i mig föredrar mitt andra hem Berlin framför ett ensamt Hamburg eller ett München med ogästvänliga tyskar. Jag och Tobi verkar ha lite beef nu, vi får se hur seriöst det är på plats.

Hej då Berlin! Hej... Vadå?

Vad är det som händer!? Efter några sköna dagar i Berlin är det dags att åka vidare till Munchen och Octoberfest, men Tobi, som ska ta emot mig vägrar svara i telefon (det finns även misstankar om en möjlig "klickning"). Tanken var orginellt att vi skulle åka till Hamburg över dagen, jag och Chris, men vi blev medelade att jag behövde komma till München idag. Sedan inte ett ord til från Tobi. Det börjar bli lite spänt här i Tyskland. Vart sover jag inatt? Jag har ingen lust att åka till München utan en säng, de höjer nämnligen vandrarhemspriserna 500% under festiviteterna.
Oavsett har jag många dagar innan jag ska vara i Amsterdam och inte den blekaste om var jag borde åka. Just nu är jag rätt sugen på Italien, men jag vet inte riktigt varför det blivit så. Det finns något romantiskt över den Italienska landsbygden och arkitekturen, men då det är något av en omväg från den satta rutten har tanken inte riktigt slagit mig tidigare.
Jag har till helgen att bestämma mig, tipsa gärna i kommentarerna, för just nu är jag lite vilse.

En verklighet inte olik vår egen.

Jag har åkt mycket tåg. Det tär på min ömma kropp. Många timmar av luffande. Klev på i Köpenhsmn vid 7:45 och av i Berlin vid 14:25. En lång resa, men inget emot vad vi gått igenom senast i Asien. Detta är en barnlek, med resturangvagn och tystnad. Fast tystnaden blev det inte så mycket av. Fann mig mitt emot en australiensk kvinna som varit ute och backpackat sedan februari. Hon borde pratat av sig lite under resans gång dock, för det blev inte många tysta minuter för min del. Jag som helst ville sova.
När lugnet väl lagt sig, efter hennes avstigning i Hamburg, så somnade jag direkt. Jag satt och drömde att jag var en halick, som satt på tåget med mitt stall av prostituerade. Till saken hörde dock att alla damer var tagna ur "Where the wild things are". Enligt drömmens regler var det av yttersta vikt att övertala kvinnorna att de var mina favoriter, för annars skulle de lämna mig.
Jag berättade för Chris, men han tyckte att jag borde söka hjälp. Det ända han tyckte var vettig var delen där min fru, strålande spelat av Selma Hayek, duellerade med en av damerna beväpnade med var sin toalettborste. Han ansåg valet av Selma som fru att vara ett riktigt sansat och rimligt beslut.

Nu sitter jag i ett kollektiv i Berlin. Ett av de häftigaste lägenheterna jag någonsin sett. Inte nog med att de rymmer fem sköna människor, med plats för besök, de har också en pinballmaskin, ett dj-set, ett füssballbord, projektor samt analog TV och så givetvist så har de en underbar massagestol. Perfekt för de tillfällena då man känner för att blogga och få en artificiell massage samtidigt.
Här bor Johan, Oliver, Julius och Paulina och givetvis min goda vän Chris, som jag träffade i Thailand någon gång i bloggens unga dagar. Idag har jag varit med och hurrat fram honom under Berlin maraton, efter att jag varit och brunchat med Oliver och hans vänner. Det är svårt det där med att sitta vid ett bord med tyskar som tjatar på med sin tyska. Dock känns det ändå som att jag är hyffsat van vid situationen efter många år vid franska middagsbord.
Sen jag kom til Berlin har jag hunnit avverka en del utekvällar, en del Mario Kart och en del massa massa annat.
Många betraktelser av det tyska samhället har jag gått i genom. Från rökning på klubben och prostituerade på gatan, helt öppet, till gigantiska handelscenter och tvivelaktiga monogama normer. Med den sista hänvisar jag till att alla här verkar ha en partner, men inte många här verkar anse det så noga med att hålla sig enbart till just den partnern. Jag gissar på att det handlar om något som utvecklats i en stad fylld till bredden med ungdomar som älskar house. Kanske är det något annat.

På tisdag så kanske vi åker till Hamburg och då sparar vi inte på krutet, men just nu så krånglar min hals, så imorgon blir det nog ännu en lugn dag. Ikväll var det middag och tecknad film, vi får se om vi kan toppa det.

Jag kænner mig så levande

Nu vet jag att jag ær ute och reser. Jag ær på egen hand, står på egna føtter, samtidigt som jag har underbara mænniskor runt mig.
 Idag och igår spenderade jag stora delar av dagen på Gustavs jobb. Han har jobbat  på ett hostel de senaste två åren och jag har hjælpt till de senaste två dagarna. Jag har anvønt mina servicekunskaper før att fylla på vatten till amerikanska backpackers och hitta låtar som jag antar att de tycker om. Fast mest så hjælper jag honom genom att inte vara i vægen, så jag dricker några øl ur tappen och sitter och tecknar en stund.
Hær skulle jag kunna leva. Køpenhamn ær en underbar stad. Jag får intrycket av mænniskorna som går på dessa gator håller ryggen rakare æn på hemmaplan. Finns det en dansk stolthet som vi saknar?

Tack Sofia och Gustav før två mycket fina dagar. Jag måste dock læmna er før det underbara Berlin. Tænk om man kunde skæmmas bort av detta hemma i Gøteborg:

Hos Gustav och Sofia i Köpenhamn

Hjulen är i rullning och Göteborg och jag har tagit ännu ett kärt farväl. Det känns bra, för nu sitter jag i Köpenhamn på Gustavs jobb, lyssnar på "folk" och lär känna min iPods funktonella mjukvara ännu en gång, den som möjliggör gränslöst bloggande från världens alla hörn. Resan spenderades sovandes. Kroppen återhämtade sig efter den sena packningen från igår. iPod skulle uppdateras och laddas, kamera skulle rensas på skräp, strumpor skulle torkas och disk skulle göras, så att min rumsksmrat skulle slippa.
Jag hade tid att träffa familjen en sista gång. Min brorson hann somna innan jag kunde säga hej då, men det gjorde inte något. Jag fick en stor kram tidigare på kvällen. Jag är så glad att han visar så mycket glädje runt mig, att han vill sitta bredvid mig när vi äter och leka med mig när vi ätit klart.
Mamma fick en kram och Mathias fick ett handslag, inte för att vi är osäkra i vår sexualitet och vägrar krama andra män, utan för att lilla Noah krupit ner i brorsans knä och sussade allt för sött för att jag skulle vilja väcka honom genom att broderligt omfamna hans far och ge honom några manliga klappar på ryggen.
Jag gick och träffade Nina och Lisa, mina vapendragare från mitt senaste äventyr. Vi satt och rökte vattenpipa på Café Cello när vi träffade tre killar från Majorna. De påminde mig om hur drogliberal dagens unga är, för jag hann inte mer än att nämna Amsterdam innan snacket om ganja dök upp. När vi kom in på Thailand och Laos så tystades inte rösterna, minst sagt. Någonstans så känns det konstigt att sägs att man inte brajjar, som om det skulle vara en förolämpning att säga att man helst avstår. Att jag är fin i kanten. Vet inte om det omotiverad oro eller om den har grund i något. När det kom till alkoholen i sjuttonåren, så fick jag allt som oftast den känslan. Så det är väll naturligt om känslan finns kvar.
Jag är lite orolig över att min fina kant kan komma att ställa mig i dålig dager i Amsterdam. Det visar sig tids nog.

Nu bär det av igen.

Valvakan är avslutad och resultatet sänds ut till TV-apparaterna för att bemötas med jubel och tårar. Jag sitter och tittar, men här är det tyst. Jag förutsätter att det högsta jublet kommer från Skåne och tårarna faller bland någon av de flera rödgröna valvakarna runt om i Sverige.
Jag sitter och tänker på Kristallnatten. Det är ju att gå till överdrift, men jag leker ändå med tanken om att det nu skulle vara helt ok att bära sin rasism för alla att se. Att ett brott mot en blatte inte skulle vara lika intressant längre, eftersom SD sitter i Göteborgs kommun och vi vet väll att de inte är så noga med en mer eller mindre. Så illa kommer det dock aldrig bli. Våra sittande partier har redan gjort det klart för oss. "Vi samarbetar inte med rasister" sa Ohly. Jag föredrar honom med sin nya hårda blick. Min röst fick han inte i år, men kanske att han förtjänade nästa vals röst med sitt nya kroppsspråk.
Tuffare tider väntar de sittande. Jag räknar med att färre propositioner går igenom under de kommande åren i något av ett handlingsförlamat läge.
Om helvetet bryter loss de kommande veckorna har jag inte så mycket att oroa mig för dock. Jag flyr landet i veckan. Det kanske är lite av att ta i om man kallar mig politisk flykting, men det blir lite politisk semester att slippa efterspelet av kvällens resultat.

Imorgon traskar jag ner till stationen med ett knippe pengar och ber om ett InterRailkort för att kunna ta mig från grådaggiga Göteborg och ner till kontinenten. Jag ska besöka det pumpande och probelightsfyllda Berlin, jag ska söder till det ölfyllda och läderhausklädda Bayern. Sen ska jag till det cyckelbelamrade och rökfyllda Amsterdam för att sedan ta mig till Paris, mitt andra hem. Sista etappen tar mig till London, där det finns gott om goda vänner som kan visa mig runt.
Bloggen startas upp igen och jag har
goda förhoppningar på att hålla liv i mitt tangentbord även efter jag återvänt. Det finns alltid mer att säga.