Det drar ihop sig

Men vad gör det när man ligger och myser i en hamock i södra Laos. Jag har funderar över resan som varit och över vad som väntar på mig där hemma.
Jag har haft en otrolig resa och träffat mängder men mäniskor och har i princip tyckt om varenda en (jag tror bestämt det fanns något tillfälle i Vang Vien då jag bara gick omkring och pekade på folk som jag gillade, vilket innefattade alla.).

Hittade väll aldrig mig själv riktigt, men kom en bra bit på vägen. Jag har mött hundratals mäniskor och det står klart för mig att varje människa har sin egen historia och bakrund och förhoppningsvis är jag lite mindre fördomsfull när jag kliver av tåget i Göteborg någon gång mellan 18e och 19e. Hur löjligt det än låter, men ingen är som jag och ingen är som du. Det budskapet låter mer äkta nu än vad det gjorde när jag klev på tåget i Göteborg någon gång i Januari.

Jag saknar säkerheten jag känner inom sina fyra väggar där hemma, under täcket, till ljudet av 80 bussen där utanför. Harry förlorade precis sin plånbok och jag funderar på hur det skulle sluta för mig om det hände. Allt jag har ligger i en väska som jag har nära hjärtat under dygnets alla timmar. Hoppas på det bästa för mig, för om min karma är hälften så dålig som Harrys (bränd av solen, förstörda fötter, krasha med cykeln, förlora sina pengar och ringar etc etc.) så kommer något hända snart.

Vi drar till Siam Reap imorgon för att kröna min resa. Det är Ankorwat jag måste se innan jag lämnar Asien, för det lovade jag min mor. Jag känner mig klar i övrigt och redo att åka hem.

Har inte lyckat skicka några vykort. Hoppas ingen tar illa upp.