Det är ett hårt liv

Baksmällor, tidiga bussar, dåligt med sömn, trasig luftkonditionering, svårt att hitta en bankomat och halvdan service... Det är ett hårt liv, men inte för mig. Barn som sover på gatorna efter att ha spenderat alla nattens timmar tiggandes och klängades på främlingar eller gamla män utan ben, som försöker sälja böcker om Kambodjas mörka historia. De människorna, de vet hur det är att leva ett hårt liv.
Jag har lämnat Kambodja nu, efter en vecka i Siam Riep, nära Kambodjas västra gräns, byggd tätt in på Angkortemlplena. 1000 åriga rester av vad människan kan åstadkomma, med en vision, tio tusen slavar och tio tusen piskor.

Finner mig ensam i Bangkok igen. Här märker man knappt av att de skjutits och härjat och att folk dog inte långt härifrån så¨sent som i Lördags. Istället firar varje Thai nyår genom att kasta vatten på varandra dagarna i ända, vilket skulle vara toppen om jag inte valt att hålla mig vaken hela natten för att sedan ta bussen kl 6 för att avnjuta en 8 timmars lång bussresa. Solen har gått ner och vattnet är iskallt, det klibbar mot kläderna och jag vill bara lägga mig ner och sova.
Alla stånden har dragit sig tillbaka för att lämna plats åt galenskapen. För ingen vill ju köpa souvenirer om de är täckta i vatten och kalk. Jag som hade tänkt investera lite i Thailändska artiklar, jag får nu istället tänka ut andra sätt att spendera de sista dagarna.

Igår var det avsked av Leo och Harry, mina kära britter som gett mig gott om minnen de senaste tre veckorna. Leo sa hejdå men en stor kram och något som nästan kunde liknas vid glansiga ögon. Han gick och lade sig tidigt, den första som insåg att vi druckit lite för mycket. Harry sa inte hejdå. Han vek ihop sin pizza, lämnade en tjuga och förklarade att han var allt för upprörd för att fortsätta diskutionen om "New World Order", en konspirationsteori av globala proportioner, som han följer skarpt.
Jag var den andra som förstod att vi druckit lite för mycket.
Jag sa hejdå av brittiskorna som jag första gången träffade en morgon i Bangkok och som jag nämnt några gånger. Vi sprang efter det in i varandra i Pai, i Luanprabang, i Vang Vien och i Siam Riep. Av dom fick jag hårda kramar , en puss på kinden och till och med ett par tårar över faktumet att jag skulle hem. Det fick mig att tänka på om jag kan få lika fint välkomnande som jag fått farväl, men så länge jag träffar alla de mina är jag nöjd.

Nina, som nyss kommit hem, har också tagit lite bilder, mellan Pai och Vang Vien