För den som inte tror på ånger

"Är det så här att vara kär när man är liten, hur är det då att vara kär när man är stor?"

Harry och Leo, två unga britter med gott om historier. Till exempel när Leo brände sönder nerverna på sin arm för att kunna märka sig med en nyckelring formad som en haj? Eller när Harry slog ner en rugbyspelare under ett av sina raseriutbrott. Men det var ju två hela år sen, det var längesedan... Då var de 16.
Två artonåriga britter som har intagit oerhört mycket droger de senaste två åren. Kanske för att Harry fick vin och vatten i nappfalskan eller för att Leo rökte sin första joint när han var elva. Vad vet jag.
Visste inte att det fanns mäniskor som dessa två, så stort talangfulla ungdomar. De tänker djupt om livet på ett överaskande och välartikulerat vis. De har svar på det mesta om det mesta, på ett sätt som bara går om man fortfarande har en bit kvar.
Vi har långa diskutioner om Harrys konst och landslagsmeriterade rugby, Leos filosofiintresse och hans musik. Fast mycket kommer tillbaka till drogerna.
De säger att de är rena nu, sen en 6 veckor tillbaka då de började resan. Laos var bara ett undantag, med "happy shakes", opium och joints. Jag säger mig ha sett mäniskor ramla in och ut ur beroende och hoppas att de inte är för naiva till dragningen som sker när de kommer hem.
Men de har svar på det mesta om det mesta,
på ett sätt som bara går
om man är nyss fylda 18 år.
Jag sitter mest och lyssnar när det förklarar för mig hur lyckliga de är idag, om hur Harry haft flickvän sen han var 13 och hur Leo precis upptäckt att kärlek är något man kan få uppleva fler än en gång under sitt liv. Jag säger inte att de har fel i sina stora tankar om livet och framtiden, men de är lite väl säkra på sin sak.
Missförstå mig nu inte, detta är goda vänner till mig och jag är imponerad över deras tankar... men ibland sitter jag mest och lyssnar.

Vang Vien kan förstöra en mäniska på en vecka och en själ under ett liv, ett kort, festladdat liv. Som tur var kom vi därifrån efter bara fem dagar. Fyra dagar av galenskap och en dag för kroppen att straffa mig för vad jag gjort mot den. Den fortsatte straffa mig med en dålig mage under den 16 timmar långa bussresan som det tog för oss att komma till Pakse, varifrån vi ska köra ner till 4000 Islands och kajaka genom vad som ska vara ett av världens vakraste landskap. Jag kommer hem snart, men ännu är det inte över.

Utöver mina två brittiska vänner, så träffar man en del intressant folk i Laos.
Vad sägs som den franska bloddrickaren som letar mäniskoskött? Eller den åldrande mannen som trotsar Laos lagar och lever syndigt med en Laokvinna i Luanprabang? Eller den finska flickan som gråter över sin styvpappa, tio år efter han dött. Eller mannen som i snigelfart, med blicken i marken korsar vägen, bara för att kunna sätta sig på stolen över gatan och smeka sit långa, buskiga skägg?
Vi är rätt speciella ändå.

Börjar det inte pirra lite i dig nu när det börjar närma sig?