Jag har onte i varje lem, skriver med fingrar skurna kors och tvärs och min mage är mycket cynisk mot all typ av föda som jag försöker kasta in.
"What happened to you?"
"Vang Vien"
Vi ligger i floden och förstörs långsamt under trycket av buckets och öl. Minnesluckorna duggar tätt och det är inte många handlingar i syndens näste som man ska se stolt tillbaka på, men fy fan va roligt jag har. 2 dagar till och det får vara nog. Vi har allt för många sår på våra kroppar för att kunna fortsätta.
Jag reser ensam nu. Alla har lämnat mig. För den som haft ett gott öga i läsningen har redan förstått att Caroline åkt hem, men jag har inte skrivit om det för att hon ville behålla överaskningsmomentet. För några veckor sedan förklarade hon att hon kände sig nöjd med vad som varit och att det var dags att återvända till Skåne. För tre dagar sedan, då Nina fick dåliga besked hemmifrån angående sin morfar och Lisa tog det stora beslutet att även hon skulle åka den långa resan hem. Det blir en gemensam räkkväll snart nog. Så ensam reser jag nu med två 18 åriga britter och vi utgör en bra trio. Jag kan inte klaga, men sorgligt känns det.
Nedräkningen av att åka hem har börjat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar