Låt mig presentera mig själv.

De kallar mig "Princess". Det kom de senaste dagarna i Chang Mai efter att jag beställt en fruktshake. En av de godaste shakerna jag haft och smaken var jordgubb. När jag får i mig den första sippen så slås jag av en känsla som jag inte känner igen. Kanske det är något i närheten av sommar som barn, men lite sötare ändå. Närmare sagt, den får mig att känna mig som en prinsessa. Vid tillfället den enda goda beskrivningen jag kunde finna och jag har inte hittat någon bättre sen dess. Jag sa detta högt i hopp om ett gott skratt. Det fick jag, men lite mer ändå. Lisa och Nina är mycket noga med att presentera mig under min nya tittel och eftersom titteln är lättare än mitt namn, så har det nu kommit till nivån att det börjar växa på mig. Kärt barn har många namn, synd bara att det nya namnet är reserverat för dragqueens och 7 åriga små flickor. För att lätta tyngden av det nya namnet, har jag gett namnet "Baby Jesus" till vår nya brittvän Hary, pga av hans ungdomliga utseende och katolska tro.

Det snackas mycket om droger de senaste veckorna på ett sätt som är otroligt ovant för mig. Runt mig diskuteras lätta och tunga produkter mycket fritt. Jag är strängt konservativ i jämförelse till den allmänt liberala synen hos andra backpackers så här långt norrut. I Pai springer gamla kvinnor ut från sina hem och gör det unversiella tecknet för "vill du köpa hash?" och man får höra om droger som jag inte har förmågan att uttala. I Chiang Mai så är bordsgrannen hög på små gula tabletter och du får tacka nej brajj från en nybliven 50% föräldralös finska. I Laos erbjuds du majja av båtmannen, receptionisten och taxichaffisen för att nämna några. Jag är och förblir en nejsägare, men finner mig själv i diskutionen mycket restrikterad, då jag håller mina personliga åsikter lite diskret i bakfickan.

Vi flöt nyligen ner för Mekongfloden (Apocalypse Now) i en långsam liten båt, paketerad som en konserverad fisk till mullret av en motor med storleken av en Mini. Jag älskade det. Sköneten av en djungelflod i lågvatten under tidigt solsken är otrolig. Mer än 17 timmar(plus 6 timmar i minivan) under tre dagar spenderat med diskustion, läsning, musik och underbara vyer på bakre däck ( som egentligen var ett improviserat kök). Nätterna spenderades i guesthouses i mycket glesa små byar som erbjuder otroliga syner över floden tidigt på morgonen.

Vi är i tredje världen nu. Folk är dock lyckligare än oss även om de från dag till dag är på randen till svält och i fullt medvetande om att ifall de blir sjuka är det kört. Vi har spenderat dagen vid vattenfallet utanför staden. Där hittade flickorna ett par lokala ungar som de adopterade. Vi i gruppen lekte med domR i två timmar, 4 år gamla max, utan föräldrar inom synhåll och äggstockar i full längtan efter att få sättas i skärpt läge. Laoungar är söta små saker, men jag höll mig vid sidan om. Vet inte varför, men jag antar att jag inte vill skapa några band med lokalbefolkningen, undermedvetet. Mmmh...

Nu dök brittiskorna från bakom upp med sin irländska vän. Ett långt inlägg blir ett kort. Men stort tack till senaste kommentarerna. Tack Dag Julia och pappa för att ni påminner mig om att det är folk som läser och uppskattar bloggen.
Idag är jag i Lumprabang, Laos och imorgon är jag i Vang Vien.
Ni får veta allt om allt snart nog.