Jag har onte i varje lem, skriver med fingrar skurna kors och tvärs och min mage är mycket cynisk mot all typ av föda som jag försöker kasta in.
"What happened to you?"
"Vang Vien"
Vi ligger i floden och förstörs långsamt under trycket av buckets och öl. Minnesluckorna duggar tätt och det är inte många handlingar i syndens näste som man ska se stolt tillbaka på, men fy fan va roligt jag har. 2 dagar till och det får vara nog. Vi har allt för många sår på våra kroppar för att kunna fortsätta.
Jag reser ensam nu. Alla har lämnat mig. För den som haft ett gott öga i läsningen har redan förstått att Caroline åkt hem, men jag har inte skrivit om det för att hon ville behålla överaskningsmomentet. För några veckor sedan förklarade hon att hon kände sig nöjd med vad som varit och att det var dags att återvända till Skåne. För tre dagar sedan, då Nina fick dåliga besked hemmifrån angående sin morfar och Lisa tog det stora beslutet att även hon skulle åka den långa resan hem. Det blir en gemensam räkkväll snart nog. Så ensam reser jag nu med två 18 åriga britter och vi utgör en bra trio. Jag kan inte klaga, men sorgligt känns det.
Nedräkningen av att åka hem har börjat.
måndag 29 mars 2010
söndag 28 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
Låt mig presentera mig själv.
De kallar mig "Princess". Det kom de senaste dagarna i Chang Mai efter att jag beställt en fruktshake. En av de godaste shakerna jag haft och smaken var jordgubb. När jag får i mig den första sippen så slås jag av en känsla som jag inte känner igen. Kanske det är något i närheten av sommar som barn, men lite sötare ändå. Närmare sagt, den får mig att känna mig som en prinsessa. Vid tillfället den enda goda beskrivningen jag kunde finna och jag har inte hittat någon bättre sen dess. Jag sa detta högt i hopp om ett gott skratt. Det fick jag, men lite mer ändå. Lisa och Nina är mycket noga med att presentera mig under min nya tittel och eftersom titteln är lättare än mitt namn, så har det nu kommit till nivån att det börjar växa på mig. Kärt barn har många namn, synd bara att det nya namnet är reserverat för dragqueens och 7 åriga små flickor. För att lätta tyngden av det nya namnet, har jag gett namnet "Baby Jesus" till vår nya brittvän Hary, pga av hans ungdomliga utseende och katolska tro.
Det snackas mycket om droger de senaste veckorna på ett sätt som är otroligt ovant för mig. Runt mig diskuteras lätta och tunga produkter mycket fritt. Jag är strängt konservativ i jämförelse till den allmänt liberala synen hos andra backpackers så här långt norrut. I Pai springer gamla kvinnor ut från sina hem och gör det unversiella tecknet för "vill du köpa hash?" och man får höra om droger som jag inte har förmågan att uttala. I Chiang Mai så är bordsgrannen hög på små gula tabletter och du får tacka nej brajj från en nybliven 50% föräldralös finska. I Laos erbjuds du majja av båtmannen, receptionisten och taxichaffisen för att nämna några. Jag är och förblir en nejsägare, men finner mig själv i diskutionen mycket restrikterad, då jag håller mina personliga åsikter lite diskret i bakfickan.
Vi flöt nyligen ner för Mekongfloden (Apocalypse Now) i en långsam liten båt, paketerad som en konserverad fisk till mullret av en motor med storleken av en Mini. Jag älskade det. Sköneten av en djungelflod i lågvatten under tidigt solsken är otrolig. Mer än 17 timmar(plus 6 timmar i minivan) under tre dagar spenderat med diskustion, läsning, musik och underbara vyer på bakre däck ( som egentligen var ett improviserat kök). Nätterna spenderades i guesthouses i mycket glesa små byar som erbjuder otroliga syner över floden tidigt på morgonen.
Vi är i tredje världen nu. Folk är dock lyckligare än oss även om de från dag till dag är på randen till svält och i fullt medvetande om att ifall de blir sjuka är det kört. Vi har spenderat dagen vid vattenfallet utanför staden. Där hittade flickorna ett par lokala ungar som de adopterade. Vi i gruppen lekte med domR i två timmar, 4 år gamla max, utan föräldrar inom synhåll och äggstockar i full längtan efter att få sättas i skärpt läge. Laoungar är söta små saker, men jag höll mig vid sidan om. Vet inte varför, men jag antar att jag inte vill skapa några band med lokalbefolkningen, undermedvetet. Mmmh...
Nu dök brittiskorna från bakom upp med sin irländska vän. Ett långt inlägg blir ett kort. Men stort tack till senaste kommentarerna. Tack Dag Julia och pappa för att ni påminner mig om att det är folk som läser och uppskattar bloggen.
Idag är jag i Lumprabang, Laos och imorgon är jag i Vang Vien.
Ni får veta allt om allt snart nog.
Det snackas mycket om droger de senaste veckorna på ett sätt som är otroligt ovant för mig. Runt mig diskuteras lätta och tunga produkter mycket fritt. Jag är strängt konservativ i jämförelse till den allmänt liberala synen hos andra backpackers så här långt norrut. I Pai springer gamla kvinnor ut från sina hem och gör det unversiella tecknet för "vill du köpa hash?" och man får höra om droger som jag inte har förmågan att uttala. I Chiang Mai så är bordsgrannen hög på små gula tabletter och du får tacka nej brajj från en nybliven 50% föräldralös finska. I Laos erbjuds du majja av båtmannen, receptionisten och taxichaffisen för att nämna några. Jag är och förblir en nejsägare, men finner mig själv i diskutionen mycket restrikterad, då jag håller mina personliga åsikter lite diskret i bakfickan.
Vi flöt nyligen ner för Mekongfloden (Apocalypse Now) i en långsam liten båt, paketerad som en konserverad fisk till mullret av en motor med storleken av en Mini. Jag älskade det. Sköneten av en djungelflod i lågvatten under tidigt solsken är otrolig. Mer än 17 timmar(plus 6 timmar i minivan) under tre dagar spenderat med diskustion, läsning, musik och underbara vyer på bakre däck ( som egentligen var ett improviserat kök). Nätterna spenderades i guesthouses i mycket glesa små byar som erbjuder otroliga syner över floden tidigt på morgonen.
Vi är i tredje världen nu. Folk är dock lyckligare än oss även om de från dag till dag är på randen till svält och i fullt medvetande om att ifall de blir sjuka är det kört. Vi har spenderat dagen vid vattenfallet utanför staden. Där hittade flickorna ett par lokala ungar som de adopterade. Vi i gruppen lekte med domR i två timmar, 4 år gamla max, utan föräldrar inom synhåll och äggstockar i full längtan efter att få sättas i skärpt läge. Laoungar är söta små saker, men jag höll mig vid sidan om. Vet inte varför, men jag antar att jag inte vill skapa några band med lokalbefolkningen, undermedvetet. Mmmh...
Nu dök brittiskorna från bakom upp med sin irländska vän. Ett långt inlägg blir ett kort. Men stort tack till senaste kommentarerna. Tack Dag Julia och pappa för att ni påminner mig om att det är folk som läser och uppskattar bloggen.
Idag är jag i Lumprabang, Laos och imorgon är jag i Vang Vien.
Ni får veta allt om allt snart nog.
lördag 20 mars 2010
Livet och döden är två lustiga följeslagare.
Jag hade precis skrivit klart ett blogginlägg, så jag kravlade ut ur hängmattan för att vara social med gruppen som samlats på terassen. Inom kort har vi en jamsession med folk på digiridoo, 2 djembetrummor, ägg, bord, ett par bjallror och en guitarr. Bredvid sitter två killar oh dansar. Jag lägger en stämma och vi jamma på för glada livet. Så fort vi är klara delas dt ut komplimanger och ges applåder. En av de nyanlända finskorna får ett telefonsamtal. Jag går på toaletten. Det. Är någon som snyftar någonstans genom de tunna väggarna. Spolar och går ut. Finskan gråter och det kommer fram att natten till idag dog hennes pappa någonstans i Kenya efter en kort tids sjukdom. Vi tröstar henne och hon får öl, vatten och choklad. Hon berättar om sina känslor oh vi undrar vad vi kan göra för henne. Gitarren sätter igång och jag sätter i gång med en bjällra. Estländaren improviserar en sång på sitt modersmål och efter versen lägger jag en stämma och Caroline hoppar på. Efteråt springer de flesta iväg för att ringa sina föräldrar. Jag ringer min mamma, men jag når telefonsvararen.
Livet.
Livet.
Dancing is a drug and I'm using
En god utekväll igår. Det skulle bli den sista i Chiang Mai, men nu är vi här en dag till så att Lisa och Nina ska kunna spendera en till dag med en vän som de träffat i Indien. Efter lite socialt förande på vännens Guest House, lite mat och öl på en resturang och en till öl på "roof top bar", så hamnade vi på klubb. Bra musik dunkade ur högtalarna och innan vi visste ordet av hoppade vi upp och ner till rytmen. I tumulten blev det en jäkla fart på mig och ledde till att jag visade upp hela registret avslutat med att ställa mig på händer, detta efter jag lyckats dansa bort alla andra fram dansgolvet. Stila var vad jag gjorde och jag står i skamvrån idag för någonstans i bakhuvudet har jag lovat mig själv att sluta med sådant beteende i offentliga utrymmen.
Lisa spenderade delar av kvällen med att neka på frågor på om jag var homosexuel (vilket var snällt av henne med tanke på att hon tuttatade i folket i Bangkok att jag brukade gå klädd i en vacker röd klänning.), detta berodde nog en hel del på dansen, men även att jag spenderade hela kvällen med en homsexuell 26 åring, diskuterandes allt från sexualitet till familj till androgyna svenskar. En del kan berott på att han insisterade på att visa mig vad han lärt sig under sin veckolånga massagekurs. Jag fick bekräftat för mig själv två saker som endast en homosexuell man kan bekräfta för dig. Han talade om för mig att jag inte är gay eller bi, med motivationen att jag aldrig fantiserar om män, vilket lät logiskt. Han talade om för mig att jag inte var homfob utan någon motivation. Det var inte svårt att hålla med honom på den punkten. Visst, jag behöver ju ingen för att berätta detta för mig, men det känns bra att veta att man inte lurat sig själv till någon falsk självbild. Jag anser inte att jag ska ta något som självklart utan istället försöka ifrågasätta även de simplaste ståndpunkter och försöka se allt från nya vinklar. Annars får man aldrig se helheten. Det är väl delvis därför jag reser.
Ligger i en hamock nu, med en estländare spelandes på sin nyköpta gitarr sittandes bakom mig. Har finns också en digiridoo och en djrmbetrumma i jamsession. Fläkten går på max för att hålla myggen borta. Idag dricker jag Leo öl istället för hederlig Chang.
Hur låter en långsam båt till Laos längs Mekongfloden, tubing (ett underbart sätt att bli full på längs floden i ett gummidäck) i Vieng Vien, kajak till kambodja och en titt på tusentals år gamla khmertempel i Ankorwat. Det blir en tuff vecka.
Det känns som jag är på gång hem nu. Många längs resan har bokat hemresa och man känner hur det börjar ta slut och man ber en tyst bön om att snön ska ha tinat bort tills mitt hemkomstdatum.
Lisa spenderade delar av kvällen med att neka på frågor på om jag var homosexuel (vilket var snällt av henne med tanke på att hon tuttatade i folket i Bangkok att jag brukade gå klädd i en vacker röd klänning.), detta berodde nog en hel del på dansen, men även att jag spenderade hela kvällen med en homsexuell 26 åring, diskuterandes allt från sexualitet till familj till androgyna svenskar. En del kan berott på att han insisterade på att visa mig vad han lärt sig under sin veckolånga massagekurs. Jag fick bekräftat för mig själv två saker som endast en homosexuell man kan bekräfta för dig. Han talade om för mig att jag inte är gay eller bi, med motivationen att jag aldrig fantiserar om män, vilket lät logiskt. Han talade om för mig att jag inte var homfob utan någon motivation. Det var inte svårt att hålla med honom på den punkten. Visst, jag behöver ju ingen för att berätta detta för mig, men det känns bra att veta att man inte lurat sig själv till någon falsk självbild. Jag anser inte att jag ska ta något som självklart utan istället försöka ifrågasätta även de simplaste ståndpunkter och försöka se allt från nya vinklar. Annars får man aldrig se helheten. Det är väl delvis därför jag reser.
Ligger i en hamock nu, med en estländare spelandes på sin nyköpta gitarr sittandes bakom mig. Har finns också en digiridoo och en djrmbetrumma i jamsession. Fläkten går på max för att hålla myggen borta. Idag dricker jag Leo öl istället för hederlig Chang.
Hur låter en långsam båt till Laos längs Mekongfloden, tubing (ett underbart sätt att bli full på längs floden i ett gummidäck) i Vieng Vien, kajak till kambodja och en titt på tusentals år gamla khmertempel i Ankorwat. Det blir en tuff vecka.
Det känns som jag är på gång hem nu. Många längs resan har bokat hemresa och man känner hur det börjar ta slut och man ber en tyst bön om att snön ska ha tinat bort tills mitt hemkomstdatum.
fredag 19 mars 2010
Caroline tog lite foton i Pai (Norra Thailand)
Imon tar vi baten till Laos. Har ar lite skona bilder fran vad som varit i Pai:
tisdag 16 mars 2010
"Gudars skymning, det händer grejjer!"
Lokalen rymmer nog 150-200 personer. Det finns en scen och en långbar på runt 10 meter i. Här sitter jag ensam med en flaska vatten och en öl, inte för den goda servicen eller det bra läget (de har varken eller), utan för att de är en av två ställen i stan som erbjuder gratis wi-fi. Man måste beundra fenomenet lågsässong.
Pai är en lustig liten stad. Rustad till tänderna för en turistanstormning, men utan myllret av "white folks". Allting öppnar chokerande sent och stänger oförskämt tidigt. Alla de små stånden som säljer skräp kommer inte fram för än en stund efter 19 och är på väg hem vid 22 igen. Här är det absolut inga problem åt få en stund för sig själv, samtidigt som människor är mer välkomnande och inbjudande än någon gång tidigare under resan. Sju dagar i sträck på samma plats är nytt rekord för oss, men nu börjar det också klia lite i benen. De har på känn att stannar vi längre, så växer vi fast.
Mitt första inlägg på ett tag och jag får lite dåligt samvet mot min onlinedagbok när distansen mellan oss blir allt större. Här i Pai spenderar vi dock dagarna i ett upprepande mönster av poolliggande, mopedutflykter till det närligande vattenfallet, "steake nights" på den där resturangen vi alltid går till och en eller två öl på "don't cry bar". Detta går runt runt, med pliktenliga pankaksfrukostar och hantverksfabriken i Nina och Lisas bungalow där flickorna knyter Macromae (Sydamerikansk vävningsteknik, googla det). Med en överblick på situationen så har vi nog redan växt fast.
Missade att nämna, att på de sju dagar det tog mellan Koh Samui och Chiang Mai, så lyckades jag gå i genom 5 par flipflops. Varför? Jo, der skiljer sig lite.
- borta genom fylla
- nya genom köp, borta genom missförstånd
- nya genom samma missförstånd, borta genom byte
- nya genom samma byte, borta genom att gå sönder
- nya genom köp
För alla som vet vad som händer i Bangkok så tåls det väll att säga att vi mår bra och har hälsan i behåll. För alla som missat att hundratusentals thailändare har huvudstaden under belägring (nu ska dom snart kasta blod (hundratals sjukvårdare sätter för tillfället upp stationer där demonstranterna kan lämna 10 cl var) över regeringsbyggnader för att visa sin avsmak på bristen av demokrati), så yrkar jag er att plocka upp en tidnig för att kunna uppdatera er själva på läget. Thailand är ett lite oroligare land än vad de vill utmåla sig att vara, men de är som tur är ett folk som lägger våld långt ner på prioriteringar.
Caroline har i alla fall lyckats fira sin födelsedag i all tumult. Med lite sång på morgonen( jag stod för den lilla sången, ja ett par ord, medan Nina och Lisa skötte resten. Jag hade en lite senare kväll dagen innan och var den enda som väcktes till firandet), sedan en imponerande födelsedagfrukost. Prensenter kom i form av en rosa t-shirt med texten "hippies smell" från göteborgarna och en budhatavla av de icke närvarande danskorna som vi lärt känna genom en bussresa och över några öl och shots. Efter detta var det timmar vid poolen och ett försök till skype för födelsedagsbarnet. Under tiden gick jag och anordnade presenter i form av en traditionell nyårshatt, en flaska vitt vin med is att kyla den med och så en liten blomma i tyg från mr Jones. Efter den hemska födelsedagmiddagen (har liknats vid råttkött med mycket fettrester med medföljande koriandersås, den värsta såsen jag någonsin luktat eller smakat) och var sitt glas vin vid flickornas altan, så fick även Carolines vän Kristin bidra med en födelsedagsdrink på utestället där resten av kvällen spenderades. Vid detta laget hade vi lyckats springa in i mina vänner från Bangkok(ni kanske minns de två brittiskorna som sätt och drack öl när jag fortfarande hade frukost mellan tänderna.), vilket givetvis var en rolig överaskning.
Jag tror det ska räknas som en lyckad födelsedag, det happas jag i alla fall.
The gentleman have here by kissed and told.
Pai är en lustig liten stad. Rustad till tänderna för en turistanstormning, men utan myllret av "white folks". Allting öppnar chokerande sent och stänger oförskämt tidigt. Alla de små stånden som säljer skräp kommer inte fram för än en stund efter 19 och är på väg hem vid 22 igen. Här är det absolut inga problem åt få en stund för sig själv, samtidigt som människor är mer välkomnande och inbjudande än någon gång tidigare under resan. Sju dagar i sträck på samma plats är nytt rekord för oss, men nu börjar det också klia lite i benen. De har på känn att stannar vi längre, så växer vi fast.
Mitt första inlägg på ett tag och jag får lite dåligt samvet mot min onlinedagbok när distansen mellan oss blir allt större. Här i Pai spenderar vi dock dagarna i ett upprepande mönster av poolliggande, mopedutflykter till det närligande vattenfallet, "steake nights" på den där resturangen vi alltid går till och en eller två öl på "don't cry bar". Detta går runt runt, med pliktenliga pankaksfrukostar och hantverksfabriken i Nina och Lisas bungalow där flickorna knyter Macromae (Sydamerikansk vävningsteknik, googla det). Med en överblick på situationen så har vi nog redan växt fast.
Missade att nämna, att på de sju dagar det tog mellan Koh Samui och Chiang Mai, så lyckades jag gå i genom 5 par flipflops. Varför? Jo, der skiljer sig lite.
- borta genom fylla
- nya genom köp, borta genom missförstånd
- nya genom samma missförstånd, borta genom byte
- nya genom samma byte, borta genom att gå sönder
- nya genom köp
För alla som vet vad som händer i Bangkok så tåls det väll att säga att vi mår bra och har hälsan i behåll. För alla som missat att hundratusentals thailändare har huvudstaden under belägring (nu ska dom snart kasta blod (hundratals sjukvårdare sätter för tillfället upp stationer där demonstranterna kan lämna 10 cl var) över regeringsbyggnader för att visa sin avsmak på bristen av demokrati), så yrkar jag er att plocka upp en tidnig för att kunna uppdatera er själva på läget. Thailand är ett lite oroligare land än vad de vill utmåla sig att vara, men de är som tur är ett folk som lägger våld långt ner på prioriteringar.
Caroline har i alla fall lyckats fira sin födelsedag i all tumult. Med lite sång på morgonen( jag stod för den lilla sången, ja ett par ord, medan Nina och Lisa skötte resten. Jag hade en lite senare kväll dagen innan och var den enda som väcktes till firandet), sedan en imponerande födelsedagfrukost. Prensenter kom i form av en rosa t-shirt med texten "hippies smell" från göteborgarna och en budhatavla av de icke närvarande danskorna som vi lärt känna genom en bussresa och över några öl och shots. Efter detta var det timmar vid poolen och ett försök till skype för födelsedagsbarnet. Under tiden gick jag och anordnade presenter i form av en traditionell nyårshatt, en flaska vitt vin med is att kyla den med och så en liten blomma i tyg från mr Jones. Efter den hemska födelsedagmiddagen (har liknats vid råttkött med mycket fettrester med medföljande koriandersås, den värsta såsen jag någonsin luktat eller smakat) och var sitt glas vin vid flickornas altan, så fick även Carolines vän Kristin bidra med en födelsedagsdrink på utestället där resten av kvällen spenderades. Vid detta laget hade vi lyckats springa in i mina vänner från Bangkok(ni kanske minns de två brittiskorna som sätt och drack öl när jag fortfarande hade frukost mellan tänderna.), vilket givetvis var en rolig överaskning.
Jag tror det ska räknas som en lyckad födelsedag, det happas jag i alla fall.
The gentleman have here by kissed and told.
fredag 12 mars 2010
"You did not wanna meet the girls you know...'
Snurvel, host, snyt, svälj, grimage, sömn, vatten, snurvel, mer vatten, mer sömn, svettningar, toa, mer sömn, vakna, toa, ingen sömn, mer vatten, toa... Jag blev lite krasslig då jag och Caroline återförenades. Förbaskade smittohärd till kusin! Fast jag börjar bli bättre efter en to diet på vatten, halstabletter och thai-Ipren och verkar också må bra, för tillfället ute och utforskar miljön runt pai, den lilla staden med stort hjärta högt beläget i norraste Thailand.
Sista barriären är bruten och allt motstånd är ett minne blott. Vi har nu anslutit oss till skaran som tar sig fram på två hjul, en motor och en olycksfalls och stöldförsäkring. Ännu ett gott intryck av grupptryck och ack vad roligt vi tycker det är, i förrgår så var jag tvungen att hoppa på moppen endast för nöjessyfte, då solen var på väg ner, utan någonstans att fara. Blodad tand i mycket hart man fått la denna resan och da talar jag inte Twilight-böckerna som Caroline fanatiskt tuggat sig i genom, utan då är det jag som fått smak och hunger för mångt och mycket. Jag letar redan efter nya samhällskritiska romaner från Orwell(hittad ingen idag, det blev istället Anthony Sampsons bigografi om Nelson Mandela) och jag planerar redan inför nästa resa som ska ta mig till Berlin eller Paris, gärna båda. Fan om man inte ska ta och skaffa sig en scooter när man kommer hem också... Om bara jag inte såg ut som idioternas nykrönta konung varje gång jag sätter på mig en hjälm.
Veckans politiskt inkorekta:
Jag sitter i lobbyn this guesthouset i Chiang Mai, då en ung man passerar, uppenbarligen berusad och nickar en hälsning åt mig, var på jag svarar men två pekfingrar, formade som pistoler, i typisk "whats up"- mannér.
Han verkar fatta intresse för han vänder i dörren och kommer över till mig.
- hey whats up
- not much, reading ("1984"givetvis, det finns ingen lampa på rummet)
- ok... Where you from?
- im from sweden.
- oh...
You wanna come meet three drunken Swedish girls?
- no thankyou, not today. (ser han inte att jag har en klassiker i handen)
- Oh...
Han sticker, men har missat en sak
- Excuse me, can I ask you something
- Sure, go ahead.
- Are you Islamic (Muslim)
- Nope.
- Oh shit, sorry, I am such a racist cunt... so sorry.
- Thats allright, I get that alot.(mustachen?)
- Sorry, its was just... like, you did not wanna meet the girls you know...
- (Jo, rassist var du) Just reading my book...
- Oh... Ok... Bye then.
Jag kryar nig på mig snart ska ni se.
Pai, Thailand
Sista barriären är bruten och allt motstånd är ett minne blott. Vi har nu anslutit oss till skaran som tar sig fram på två hjul, en motor och en olycksfalls och stöldförsäkring. Ännu ett gott intryck av grupptryck och ack vad roligt vi tycker det är, i förrgår så var jag tvungen att hoppa på moppen endast för nöjessyfte, då solen var på väg ner, utan någonstans att fara. Blodad tand i mycket hart man fått la denna resan och da talar jag inte Twilight-böckerna som Caroline fanatiskt tuggat sig i genom, utan då är det jag som fått smak och hunger för mångt och mycket. Jag letar redan efter nya samhällskritiska romaner från Orwell(hittad ingen idag, det blev istället Anthony Sampsons bigografi om Nelson Mandela) och jag planerar redan inför nästa resa som ska ta mig till Berlin eller Paris, gärna båda. Fan om man inte ska ta och skaffa sig en scooter när man kommer hem också... Om bara jag inte såg ut som idioternas nykrönta konung varje gång jag sätter på mig en hjälm.
Veckans politiskt inkorekta:
Jag sitter i lobbyn this guesthouset i Chiang Mai, då en ung man passerar, uppenbarligen berusad och nickar en hälsning åt mig, var på jag svarar men två pekfingrar, formade som pistoler, i typisk "whats up"- mannér.
Han verkar fatta intresse för han vänder i dörren och kommer över till mig.
- hey whats up
- not much, reading ("1984"givetvis, det finns ingen lampa på rummet)
- ok... Where you from?
- im from sweden.
- oh...
You wanna come meet three drunken Swedish girls?
- no thankyou, not today. (ser han inte att jag har en klassiker i handen)
- Oh...
Han sticker, men har missat en sak
- Excuse me, can I ask you something
- Sure, go ahead.
- Are you Islamic (Muslim)
- Nope.
- Oh shit, sorry, I am such a racist cunt... so sorry.
- Thats allright, I get that alot.(mustachen?)
- Sorry, its was just... like, you did not wanna meet the girls you know...
- (Jo, rassist var du) Just reading my book...
- Oh... Ok... Bye then.
Jag kryar nig på mig snart ska ni se.
Pai, Thailand
tisdag 9 mars 2010
lördag 6 mars 2010
Med en touch av lime
Men resten skulle kunna vara valfritt djurs urin blandat med pepparrot. Runt mig ligger antimyggsprayens (den med svarta texten "Herbal" skriven på vit bakrund") arom tät och för tillfället känner jag mig säker i från blodsugeriet. Har gått igenom Lonely Planet, i vad som känns som pärm till pärm, efter information om hur hög malariarisken är i området runt Chang Mai, den lilla staden med population i jämförelse med huvudstadens, sägs vara. Jag har precis tecknat mig en reseförsakring, dock är det osäkert på hur väl den skyddar mig mot Alexander den Stores baneman. Då talar vi inte fysiskt, utan ekonomiskt. Fysiskt satsar jag pengarna på att skyddet är mindre an aktningsvärt.
Spenderar mina dagar med Lisa och Nina, som nyss spenderat en respektive tre månader i Nepal respektive Indien. Nostalgiskt pratas det om diverse nya upplevelser, spaceade exeperiment och de tragiska dödsfall som skett runt om dom under den långa resans gång. Det pratas också om vilken skillnad det är på Indiens backpackers och Thailands. På hälften skämt hälften allvar så är det jag som är turisten av oss tre sägs det. Men för än den dagen vi är Thai, så är vi aldrig något mer än nyfikna västerlänningar i främmande terrorium.
Att spendera mer än tre timmar i främmande territorium är kryddat med den utsökta risken av att springa in i ett vänligt ansikte som erbjder dig en plats vid sitt bord. Exempel som följande:
Färsk av bussen i Bangkok, utan vetskap om var man skulle kunna hitta bekanta ansikten, ber jag två damer i dreads om de kan se efter min ryggsäck medan jag är på toaletten. Jag har en känsla av att de är vänlig sinnade eftersom då jag samtidigt satt med min frukost, runt sjutiden på morgonen, ramlade de in med en karl och två öl och hade konverserat glatt vid bordet bredvid sedan dess. När jag kom tillbaka bad de mig slå mig ner och plötsligt så hade jag införskaffat två nya vänner.
Kanske sju timmar senare hälsar ett kanadensiskt par på mig, för de känner igen mig från ull monk på koh pangan, där jag i jakt på en australiensare (vilken som helst), hittat de två och gratulerar dom gott och länge för OS-guldet i hockey. Efter ni stunds konverserande så bad jag dom följa med mig på middag och de visade mig ett ställe där de varit stammisar de senaste dagarna. Den enda gästen där var en kalifornier som växlade sin tid i Thailand med att lära ut engelska och utforska landet.
Du är aldrig ensam som bacpacker.
Det är du heller inte i ett totalitärt övervakningsamhälle, detta vet jag eftersom jag nyss plockat upp "1984" av Orwell. Efter Ossians lyriska beskrivningar under lunchrasterna i gymnasiumet, så var det inte så svårt att plocka upp den ur bokhyllan och unna sig ännu en pocket om socialismens faror.
Ja, det har blivit en del sådant nu. Av händelse så hamnar jag i denna literatur om och om igen. Detta må vara den minst kapitalföresprakande av de senaste 4, men när den största boven heter "Engelsk Socialism" så kan man ju undra vad jag läst tidigare. Googla "Atlas Shrugged" för svaret på detta. Eller slå upp det i NE. Den kan mycket väl ligga under "Kapitalistbibeln".
Puss
Spenderar mina dagar med Lisa och Nina, som nyss spenderat en respektive tre månader i Nepal respektive Indien. Nostalgiskt pratas det om diverse nya upplevelser, spaceade exeperiment och de tragiska dödsfall som skett runt om dom under den långa resans gång. Det pratas också om vilken skillnad det är på Indiens backpackers och Thailands. På hälften skämt hälften allvar så är det jag som är turisten av oss tre sägs det. Men för än den dagen vi är Thai, så är vi aldrig något mer än nyfikna västerlänningar i främmande terrorium.
Att spendera mer än tre timmar i främmande territorium är kryddat med den utsökta risken av att springa in i ett vänligt ansikte som erbjder dig en plats vid sitt bord. Exempel som följande:
Färsk av bussen i Bangkok, utan vetskap om var man skulle kunna hitta bekanta ansikten, ber jag två damer i dreads om de kan se efter min ryggsäck medan jag är på toaletten. Jag har en känsla av att de är vänlig sinnade eftersom då jag samtidigt satt med min frukost, runt sjutiden på morgonen, ramlade de in med en karl och två öl och hade konverserat glatt vid bordet bredvid sedan dess. När jag kom tillbaka bad de mig slå mig ner och plötsligt så hade jag införskaffat två nya vänner.
Kanske sju timmar senare hälsar ett kanadensiskt par på mig, för de känner igen mig från ull monk på koh pangan, där jag i jakt på en australiensare (vilken som helst), hittat de två och gratulerar dom gott och länge för OS-guldet i hockey. Efter ni stunds konverserande så bad jag dom följa med mig på middag och de visade mig ett ställe där de varit stammisar de senaste dagarna. Den enda gästen där var en kalifornier som växlade sin tid i Thailand med att lära ut engelska och utforska landet.
Du är aldrig ensam som bacpacker.
Det är du heller inte i ett totalitärt övervakningsamhälle, detta vet jag eftersom jag nyss plockat upp "1984" av Orwell. Efter Ossians lyriska beskrivningar under lunchrasterna i gymnasiumet, så var det inte så svårt att plocka upp den ur bokhyllan och unna sig ännu en pocket om socialismens faror.
Ja, det har blivit en del sådant nu. Av händelse så hamnar jag i denna literatur om och om igen. Detta må vara den minst kapitalföresprakande av de senaste 4, men när den största boven heter "Engelsk Socialism" så kan man ju undra vad jag läst tidigare. Googla "Atlas Shrugged" för svaret på detta. Eller slå upp det i NE. Den kan mycket väl ligga under "Kapitalistbibeln".
Puss
onsdag 3 mars 2010
Bus of Doom!
Jag kliver på bussen och sätter mig. Det finns lite dåligt med utrymme så jag ger platsen till en tjej som verkar vilja sitta vid sina vänner, men som inte vågar säga något om saken. Jag går och letar efter en ny plats och hör "what a nice guy" någonstans bakom ryggen.
Tar plats brevid en ganska söt Indisk tjej och sätter mig till rätta.
Motorn går i gång och innan man hunnit bestämma sig för om det blir mp3 eller läsning (boken glömdes på bussen, men var inte bra nog för att sätta igång någon jakt då föraren tog sig ut på Bangkoks livsfarliga gator), så sattes en DVD in och man fick istället göra sig redo för en föreställning. "vad trevligt med ffff...!" tänkte jag, men stoppades när jag ser titeln på menyn.
VEM ÄR SADISTEN som tycker det lämpligt att visa "SAW VI" på V.I.P bussen mellan surat thani och Bangkok. Tjugo sekunder in i första scenen täcker stolsgrannen över ansiktet och bestämmer sig för att sova igenom allt skrik, kött och blod. Själv lämnades jag att genomlida 90 minuter av de mest förskräckliga scener som filmats denna sidan av milleniumet och detta precis innan jag ska sova. Låt nämnas också att jag legat hårt på alkoholen de tre dagarna i Pangan och bara sovit fyra timmar innan taxin plockade upp mig. Sista natten hade varit ännu ett Full Moon Party. Denna gången var det dock inte så lungt som senast.
När filmen är över (näst sista scenen: Man blir stepsad av vassa rör som sedan fyller honom med frätande syra, var på han faller i två bitar med detaljerad vy av hans inre organ. Sista scenen: Boven i dramat lyckas undkomma en saker död genom att slita av sin kind. Utzoomning där han står där skrikande, blödandes. End Credits) så byter föraren snabbt till den utmärkta filmen "The Departed", med diCaprio, Matt Damon och Jack Nicolson. Märker snart att herr VJ har en sjuk böjning till det mest grova av våld, då jag lyckas räkna till ca 15 dödade och ett antal rejält illa skador mot huvud och bål där emellan. Ingen censur.
Föraren sover gott i natt, men det gör fan inte jag.
Nu är jag här, inte längre ensam efter att jag hittat Nina och Lisa, som verkar spendera dagarna med att fläta smycken på det billiga rummet med AC. Där inne har jag en reserverad plats på golve. Snart drar vi vidare oc hoppas på att Caroline kan hålla jämnt tempo, i den långa resa som väntar. Hoppas hon har de fint på Koh Tao.
Tell your friends! Ctrl+D!
Tar plats brevid en ganska söt Indisk tjej och sätter mig till rätta.
Motorn går i gång och innan man hunnit bestämma sig för om det blir mp3 eller läsning (boken glömdes på bussen, men var inte bra nog för att sätta igång någon jakt då föraren tog sig ut på Bangkoks livsfarliga gator), så sattes en DVD in och man fick istället göra sig redo för en föreställning. "vad trevligt med ffff...!" tänkte jag, men stoppades när jag ser titeln på menyn.
VEM ÄR SADISTEN som tycker det lämpligt att visa "SAW VI" på V.I.P bussen mellan surat thani och Bangkok. Tjugo sekunder in i första scenen täcker stolsgrannen över ansiktet och bestämmer sig för att sova igenom allt skrik, kött och blod. Själv lämnades jag att genomlida 90 minuter av de mest förskräckliga scener som filmats denna sidan av milleniumet och detta precis innan jag ska sova. Låt nämnas också att jag legat hårt på alkoholen de tre dagarna i Pangan och bara sovit fyra timmar innan taxin plockade upp mig. Sista natten hade varit ännu ett Full Moon Party. Denna gången var det dock inte så lungt som senast.
När filmen är över (näst sista scenen: Man blir stepsad av vassa rör som sedan fyller honom med frätande syra, var på han faller i två bitar med detaljerad vy av hans inre organ. Sista scenen: Boven i dramat lyckas undkomma en saker död genom att slita av sin kind. Utzoomning där han står där skrikande, blödandes. End Credits) så byter föraren snabbt till den utmärkta filmen "The Departed", med diCaprio, Matt Damon och Jack Nicolson. Märker snart att herr VJ har en sjuk böjning till det mest grova av våld, då jag lyckas räkna till ca 15 dödade och ett antal rejält illa skador mot huvud och bål där emellan. Ingen censur.
Föraren sover gott i natt, men det gör fan inte jag.
Nu är jag här, inte längre ensam efter att jag hittat Nina och Lisa, som verkar spendera dagarna med att fläta smycken på det billiga rummet med AC. Där inne har jag en reserverad plats på golve. Snart drar vi vidare oc hoppas på att Caroline kan hålla jämnt tempo, i den långa resa som väntar. Hoppas hon har de fint på Koh Tao.
Tell your friends! Ctrl+D!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
