Med ett gott intryck av grupptryck

"This is the Day we die"
Caroline var redan lite skakig innan vi hoppat på de nyligen hyrda scootrarna och med denna frasen lekte jag med hennes nerver minutrarna innan avfärd. I det läget var hon lite i valet och kvalet och det kanske inte var den bäste av idéer att pressa henne i det läget. Det tog ca tio dagar innan vår benhårda uppfatnig om att man inte skulle röra sig i närheten av en moped hade mjuknat.
Om det inte skulle vart för att våra "lev i nuet"-tyskar till vänner eller för Carolines på nyttfunna vän Hannah (och hennes kompis Emma) hade använt sin styrka i antal, så skulle vi aldrig ha låtits dras in i detta äventyr. Dagarna som föregick vår dagtrip genom koh pangan var inte få med historier om backpackers som fallit med cycklarna och slagit sig. Till och med dagen innan vi stack ut berättade Ben, som fick bli min förare, att han precis åkt av cyckeln och skådat fötterna. Dock, kan grupptryck vara en av livets finare saker.

Så fort vi kommit av huvudvägen så förstod vi båda att det är omöjligt att uppleva ön och göra den rättvisa, utan transportmöjligheter och att åka taxi är helt enkelt inte samma sak.
Vi åkte norr ut, mot en vit strand vi hört gott om och stannade på vägen för att hälsa på några elefanter och ett par klåfingriga apor. Sedan vidare till en vacker strand, som tyvärr hade allt för förorenat vatten for att kunnas bada i. På vägen tillbaka körde vi vägen längs kusten, vilket ledde oss till en strand som gav oss en underbar rosa/lila solnedgång. Allting kändes otroligt säkert och det fanns absolut ingenting att ångra då vi kommit tillbaka till resorten. Vi kunde bara tacka för att vi tvingats med.

Imorgon har vi en 11 timmar lång buss/båt-resa framför oss och vi hoppas att den är mindre skakig än den förra. När vi väl kommer fram så har vi ingenstans att bo, utan måste leta till fots och försöka få tag i något innan solen går ner

Önska oss lycka till!