Jag hade en dröm.

Ligger i det nya rummet med dunkande huvudvärk och njuter av vår AC. Vi är tillbaka i Thailand och om det inte märks på alla damer som vill ge mig massage och alla herrar som vill köra mig någonstans, så märks det i min kropp som inte sovit nog och som har druckit mer än nog.

Singapore lämnade vi för två dagar sedan och åkte buss i 18 timmar för att ta oss till Koh Samui. Ett ytterst kort stopp blev det i våra hjärtans stad, Hat Yai (skammen gnager mig, eftersom vi svurit på att aldrig återvända.), för att byta till minibuss. Bakom oss lade vi Singapore, en stad (och ett land) som, även då det kostade oss skjortan, tilltalade både mig och Caroline starkt. En lugn stad med en stark västerländsk touch, där alla behandlar dig ytterst trevligt. Höjdpunkten var troligen då vi råkade hamna på en av stadens klubbar, fylld till bredden med asiater, helt utan vare sig svenskar eller ladyboys. Vi fick kontak med några inhemska Singaporianer och hade allmänt jävla kul.
En stad där varenda människa är oerhört snygg vid varje tidpunkt av dygnet och alltid är rätt klädda. Både jag och Caroline fick genast svida om från backpackeruniformen och jag fick ta mig och köpa några riktiga skor.
Ännu en stad jag inte alls skulle ha något emot att flytta till. Men vad skulle mamma säga!?

I Kuala Lumpur fick vi ta farväl av Chris, den sista tysken ur vårat något så när legendariska "Chang Gang". Vi firade hans sista dag med en helkväll ute i staden, på en klubb fylld till bredden av prostituerade och de som inte har något emot att betala de förstnamndas hyra. För att slippa utsättas för fler möten med asiater som är allt för vänliga, så gällde det att hålla sig nära sina vänner och nyttja den långa blonda damen som alibi, samtidigt som det var av yttersta vikt att inte ta ögonkontakt med de promiskuöst klädda damerna.
Ännu en lyckad kväll och ett värdigt farväl till en god vän.

Amanda 1 och Amanda 2, kollgor från Slottsskogens Vandrarhem, hittade vi redan innan vi klivit ner på piren på Koh Samui, vilket gör dom till både fjärde och femte bekanta Göteborgarna jag funnit på resan, vilket sätter mig i ledning över Carolines magra 2, var av en inte var mer än ett bekant ansikte. Sverige må vara ett litet land med lågt antal människor, men det låga antalet människor verkar bero på att varenda jävel är i Thailand.
En trevlig överaskning, om än inte helt oväntat, då jag visste att vi skulle på den kommande festivalen tillsammans, men ännu en trevlig överaskning säger oss att vi inte blir ensamma.
Nu ser det ut som så att kusinens goda vännina ansluter till sällskapet redan imorgon kväll, influgen raka vägen fran Sverige till Phuket, så i fortsatta två veckor är vi i alla fall minst 3 stycken på resande fot. Det kan komma till nytta när jag snart måste komma ihåg när min kära vapendragare ska fira bemärkelsedag. Om jag minns det rätt så tar familjen Herrlander inte lätt på den saken. Förhoppningen är att jag fortfarande kommer undan att fira påsk.

Jag hade ännu en dröm, som började som många andra drömmar jag haft. Jag drömmer nämnligen otroligt ofta om att någon/några försöker ta mina prylar, oftast plånboken, antingen fysiskt, genom hot eller med fingerfärdig diskretion (jag kan inte minnas om jag drömde dessa drömmar innan incidenten på spårvagnen med de obehagliga kontrollanterna.). Denna gången, troligen första gången, så var det någon som kom till min hjälp och jag slapp ta mig ut ur knipan själv. Min bror Mathias, stod nämnligen med mig, när vi plotsligt blir närmade av två invandrarkillar ute i förorten. Mathias, verkade otroligt van vid situationen och lät inte äns killen öppna munnen för än han klappat till honom i ansiktet. Av någon anlednin haltar min bror redan och när främlingen hämtat sina tio vänner så har han också ont i näven. Det hela utvecklas till en imponerande actionscen där Mathias inte viker sig en tum, utan försvarar mig och trots att han utsätts för kraftigt våld lyckas han varje gång han faller ta sig upp på benen igen. Jag däremot kan inte röra mig utan sitter fast, hjälplös, utan förmågan att skrika på hjälp.
När jag väl vaknar så är det till ljudet av min egen röst.
Så jag låg och tänkte på min bror och vilken ädel handling han just utfört, en riktig hjälte. Det fick mig att inse att det är just det han är, oavsett om vad som utspelat sig i min sömn hänt eller inte, kan jag stolt proklamera och kommer altid kunna göra det, att min bror är en hjälte. För när han för några är sedan, var utom räckvidd att räddas av mig, sin familj eller sina vänner, så var det han som räddade Mathias, min bror och mina föräldrars son och det är för mig lika stort och modigt som någon som kastar sig in i ett brinnande hus för att offra sig för en främling.