"I will have the big Chang, thank you"

Som många gånger tidigare unde denna resan blev detta en del av min senaste beställnig efter att jag nyligen satt mig på ett av vara två stamiställen här på Koh Phi Phi. Chang är ölen vi dricker konstant här. En 6,4 procentig, 640 milleliter stor, ljus lager som bara smakar fin öl och knappt ett spår av bitter alkoholsmsak som man förväntar sig av förvånande starka ölsorter. Denna läkerbit går i snitt för 60 baht styck, vilket motsvarar 12 SEK. Den ger dig en anlednig att bli tankad genom att göra inget mer än att existera. Den senaste tiden, de två veckor vi hållit ihop med vara tyska vänner, så har vi lyckats skapat någon slags barnslig kult runt fenomenet och dryckeskulturen. Att inte säga "Chang" efter att någon rapar innebär en lätt smäll mot huvudet, att prova en annan öl kan innebära uteslutning ur gruppen och möjligtvis så har vi lyckats hörs ordet "chang" i ett halvt dussin låtar som spelats på olika resturanger och ölhak vi hållit till på. Om detta beteende är till ondo eller om det för oss samman är upp till er läsare att bedöma, men tills vidare så har jag i skrivande stund en halvdrucken öl stående framför mig.

För första gången sedan en sen, berusad natt i malmö för tre veckor sedan, då jag hade alvarliga problem med att finna vägen tillbaka hem, så har jag en stund för mig själv i avslapnad ensamhet och även om jag älskar alla mina resekamrater, så är det löjligt uppskattat med en stund för sig själv, i väntan på lite indisk mat. En riktigt trogen backpacker kanske skulle valt att hålla sig till den thailändska curryn, men tacken senast jag gjorde detta var förstörd bakteriekultur och min enda räddning från återfall verkar vara variation. Räddning vill ni väll alla unna mig?

Om livet endast är en kort resa till en evighet i paradiset, så kan Skaparen skjutit sig något i foten när han skapade Koh Phi Phi. Det är trots allt bara en 9 timmars resa från Koh Pangan. För gårdagens inlägg var ett hjälpmedel för att beskriva skönheten i detta öparadis. När färjan, som vi tog från Krabi, svängde in mot piren, så förstör jag knappt att vi var framme. Delvis för att resan var kortare än jag trott, men också för att mitt sinne inte kunde ta in hur något så här överskjöljande vackert, kunnat förbli så, relativt, orört. Förhoppningsvis så tar Caroline (min kamera tar en paus efter att ha tappats i sand och eld av Chris) några fantastiska bilder för mig att dela med er och ge mig profilbilder på facebook i månader fram över.

Kl 02:00

- massaaage?
- no, thank you, im fine
- bed massaaaage?
- ..?

Som sista ingrediens på ett blogginlägg som låtit vänta på sig lite för länge så, om något händer, behöver eftervärlden veta vad vi har planerat att åka efter vi tröttnat på grönskan här (vem behöver evighet i paradiset? Det är jävligt varm och man är bakis hela tiden.). Om någon vecka så tror jag att vi hamnar i phuket för att se vad som får alla svenskar att åka (jag förnekar att det är nioåriga thailändska pojkar), men också för att laga min kamera. Efter detta följer vi efter Carolines nyfunna vänninor till Koh Lanta, en ö jag vet ingenting om. Efter detta börjar vi få dåligt med tid på vårt visum, vilket betyder att vi måste lämna landet, mot vad som troligen blir Malaysia. Sedan är det bara att invänta tropisk ekofestival för att följas upp av vad som ser ut att bli Vietnam. Pga underbar kritik av bloggen så kommer ni kunna följa resan på nära håll i fortsättningen också.

Nu börjar jag bli klar och har hunnit beställa en till stor Chang med tillhörande gratis shot och låter tre av de senaste kvällarna göra ytterliggare en repris med obligatorisk krök och baksmälla.

Även om jag har det underbart så är ni alla saknade i kropp och själ.