The Beach Beach and the Day of the douche

Våra dimmiga dagar på Koh Phi Phi närmar sig sitt slut och lämnar efter sig något som borde vara en två veckor lång bakfylla, men som istället visar sig vara en skvätt skam och ny kunskap i odräglighet men mer om detta senare. Vi gick ju trots allt i Leonardos fotspår i förrgår.

På en cocktail båt bemannad med 8 européer, en tystlåten första styrman och en, minst sagt, exentrisk skeppare/bartender/guide, tog vi oss till Koh Phi Phi Leh, systerö till vår något större boplats. Känd från främst från filmen (och boken) "The Beach", där Di Caprio spelar störthög backpacker, så låg det press på oss att ta oss ut dit. Tyvärr så var just stranden den största besvikelsen, packad tjock med turister i alla storlekar och former. Istället var resans höjdpunkter otroligt fin snorkling, ännu en imponerande solnedgång, havsjacuzzi (då man släpas bakom båten i ett nät och gärna dricker öl. ) och hemmalagat käk.
Nu har jag blivit kvitt pressen från hemmaplan, framför allt Dags, så att jag skulle ta mig dit. Bara kravfri resa framför mig nu... LOL Fick tyvärr inte med mig så många bilder från resan dock, kameran kom precis ut från städning.

Att åka iväg på en längre resa så här sägs vara bra för att finna sig själv. Där är jag inte riktigt ännu, långt ifrån, men av det som man hittat hitills är föga imponerande. Jag börjar hitta mig själv i det faktumet att mitt spektrum av humör och inställningar verkar vara nästan för stort för att sätta ett finger på. Lika ofta som jag sprider glädje får jag höra hur jag fräser till från stund till stund,, lika mycket som jag är social och öppen, så är jag obekväm och osäker. Samtidigt som jag är cynisk till tusen saker är jag hakuna mathata med tusen andra.
Det kan vara på plats att se över sitt spektrum, eller vara glad över att ha så många sidor.

Någon jag också lär känna på denna resan är mitt berusade "jag". Långt ifrån mannen jag vill vara så visar det sig mer och mer att man är något av en "douche" i tillfällen under stort alkholintag. Blir den där killen som alla träffat, som har pinsamt mycket fokus på att dricka mycket, låta mycket och göra allt för att ligga mycket, även om det sistnämnda inte blir i riktigt samma frekvens. Och visst har man kul, men man mår lite sämre dagen efter, då man vaknar upp efter att ha, med största sanolikhet supit bort sin Emporio-Armaniklocka, igen, slagit en polare lite för hårt, givetis på skoj, eller betett sig som en gris mot någon som trott att jag inte var ännu en kille som ibland råkar koppla om all tankeverksamhet söderut.
Kanske är det så att jag är en ung kille på 21 och det är ännu ok för mig att springa runt och göra bort sig, eller så är det så att jag redan måste ta och skärpa mig för att en dag kunna bli än nödvändig pusselbit i samhället.
Det blir i vilket fall som helst ingen Chang ikväll.

Chang-gang har splitrats nu, efter att Tobi lämnat med tyskland i sikte och sedan tidigare är Ben borta. Med andra ord har vi nu en plats öppen vid lunchbordet.

Love