Ok, nu är koh samui avklarad också och när vi är klara med var nuvarande punkt så ska nog öarna vara avklarade, i alla fall för en stund. Nu är vi tillbaka på koh pangan för ännu en omgång av dekadens.
Dagen efter denna, så går jag och Caroline skilda vägar, i alla fall för en kort tid. Jag drar ner och träffar backpackerveteranen Nina Hallhagen i någon "hippiehåla" och Caroline följer med den färskt anlända Emma till Koh Tao, för att fortsätta sina diskutioner om balsam, solbrännor och bikini över och underdelar. Att åka några 20 timmar ensam genom thailandsguppiga vägar kan nog göra mig gott, även om jag inte vet hur det ska gå till. Självklart så tar vi bara ett tillfälligt farväl och under goda förhållanden.
Om jag skriver att jag är lite trött på de vita stränderna oh den varma solen så riskerar jag väll att bli korsfäst så snart jag visar upp mitt pass vid den svenska gränsen, då många som är hemma skulle kunna ge båda sina tummar för en biljett bort, men en viss sanning ligger i uttalandet. Jag har lite kommit över det där med att skaffa en solbränna och mitt självförtroende tar ständigt smällar (även om dessa smällar är ytterst små) av den nya gymtrenden.
Ja, jag har märkt att man plötsligt blir allt för självmedveten över sin egen kropp då man spenderar en månad på soliga stränder med andras solbrända, rutmönsterklädda kroppar. Då och då slås jag av en lätt blygsamhet och drar mig för att visa upp min bringa, som står ut något mängden genom min polands syndrom diagnos. Det är ju inte något som påverkar så mycket, men ibland kan man känna sig liten när man står där med en och halv bröstvårta och total avsaknad av kött på benen. Bara en tanke, men ingen jag vill låta växa starkare.
Musiken flödar i mitt inre och varje ljud är en melodi för tillfället och mitt sinne är i konstant hunger efter att få något skapat. En målning, en kortilm, en sitcom i 24 avsnitt, en skulptur, hiphop, electro, barnvisor, en sketch, en musikal, en dancecraze, ett hem. Mennjag sitter inte på verktygen att skapa något av detta. Det är dags för mig åt utbilda mig. Men var börjar jag?
Notering:
Om det är någon där hemma som sitter och väntar på vykort där hemma, från antingen mig eller Caroline, försäkra er då om åt vi har rätta adresser, för än så länge så sitter jag inte på mer än två stycken, mammas, som ju typ är min egen, så det är väll inte så imponerande och så har jag Julias i London... Tror jag...
Skriv ner det i kommentarerna nedan och i så fall också en önskning på motiv.
Punkt.
Jag utlovar stora kramar till er alla dagen jag kommer hem, när de än må inträffa.
söndag 28 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
Jag hade en dröm.
Ligger i det nya rummet med dunkande huvudvärk och njuter av vår AC. Vi är tillbaka i Thailand och om det inte märks på alla damer som vill ge mig massage och alla herrar som vill köra mig någonstans, så märks det i min kropp som inte sovit nog och som har druckit mer än nog.
Singapore lämnade vi för två dagar sedan och åkte buss i 18 timmar för att ta oss till Koh Samui. Ett ytterst kort stopp blev det i våra hjärtans stad, Hat Yai (skammen gnager mig, eftersom vi svurit på att aldrig återvända.), för att byta till minibuss. Bakom oss lade vi Singapore, en stad (och ett land) som, även då det kostade oss skjortan, tilltalade både mig och Caroline starkt. En lugn stad med en stark västerländsk touch, där alla behandlar dig ytterst trevligt. Höjdpunkten var troligen då vi råkade hamna på en av stadens klubbar, fylld till bredden med asiater, helt utan vare sig svenskar eller ladyboys. Vi fick kontak med några inhemska Singaporianer och hade allmänt jävla kul.
En stad där varenda människa är oerhört snygg vid varje tidpunkt av dygnet och alltid är rätt klädda. Både jag och Caroline fick genast svida om från backpackeruniformen och jag fick ta mig och köpa några riktiga skor.
Ännu en stad jag inte alls skulle ha något emot att flytta till. Men vad skulle mamma säga!?
I Kuala Lumpur fick vi ta farväl av Chris, den sista tysken ur vårat något så när legendariska "Chang Gang". Vi firade hans sista dag med en helkväll ute i staden, på en klubb fylld till bredden av prostituerade och de som inte har något emot att betala de förstnamndas hyra. För att slippa utsättas för fler möten med asiater som är allt för vänliga, så gällde det att hålla sig nära sina vänner och nyttja den långa blonda damen som alibi, samtidigt som det var av yttersta vikt att inte ta ögonkontakt med de promiskuöst klädda damerna.
Ännu en lyckad kväll och ett värdigt farväl till en god vän.
Amanda 1 och Amanda 2, kollgor från Slottsskogens Vandrarhem, hittade vi redan innan vi klivit ner på piren på Koh Samui, vilket gör dom till både fjärde och femte bekanta Göteborgarna jag funnit på resan, vilket sätter mig i ledning över Carolines magra 2, var av en inte var mer än ett bekant ansikte. Sverige må vara ett litet land med lågt antal människor, men det låga antalet människor verkar bero på att varenda jävel är i Thailand.
En trevlig överaskning, om än inte helt oväntat, då jag visste att vi skulle på den kommande festivalen tillsammans, men ännu en trevlig överaskning säger oss att vi inte blir ensamma.
Nu ser det ut som så att kusinens goda vännina ansluter till sällskapet redan imorgon kväll, influgen raka vägen fran Sverige till Phuket, så i fortsatta två veckor är vi i alla fall minst 3 stycken på resande fot. Det kan komma till nytta när jag snart måste komma ihåg när min kära vapendragare ska fira bemärkelsedag. Om jag minns det rätt så tar familjen Herrlander inte lätt på den saken. Förhoppningen är att jag fortfarande kommer undan att fira påsk.
Jag hade ännu en dröm, som började som många andra drömmar jag haft. Jag drömmer nämnligen otroligt ofta om att någon/några försöker ta mina prylar, oftast plånboken, antingen fysiskt, genom hot eller med fingerfärdig diskretion (jag kan inte minnas om jag drömde dessa drömmar innan incidenten på spårvagnen med de obehagliga kontrollanterna.). Denna gången, troligen första gången, så var det någon som kom till min hjälp och jag slapp ta mig ut ur knipan själv. Min bror Mathias, stod nämnligen med mig, när vi plotsligt blir närmade av två invandrarkillar ute i förorten. Mathias, verkade otroligt van vid situationen och lät inte äns killen öppna munnen för än han klappat till honom i ansiktet. Av någon anlednin haltar min bror redan och när främlingen hämtat sina tio vänner så har han också ont i näven. Det hela utvecklas till en imponerande actionscen där Mathias inte viker sig en tum, utan försvarar mig och trots att han utsätts för kraftigt våld lyckas han varje gång han faller ta sig upp på benen igen. Jag däremot kan inte röra mig utan sitter fast, hjälplös, utan förmågan att skrika på hjälp.
När jag väl vaknar så är det till ljudet av min egen röst.
Så jag låg och tänkte på min bror och vilken ädel handling han just utfört, en riktig hjälte. Det fick mig att inse att det är just det han är, oavsett om vad som utspelat sig i min sömn hänt eller inte, kan jag stolt proklamera och kommer altid kunna göra det, att min bror är en hjälte. För när han för några är sedan, var utom räckvidd att räddas av mig, sin familj eller sina vänner, så var det han som räddade Mathias, min bror och mina föräldrars son och det är för mig lika stort och modigt som någon som kastar sig in i ett brinnande hus för att offra sig för en främling.
Singapore lämnade vi för två dagar sedan och åkte buss i 18 timmar för att ta oss till Koh Samui. Ett ytterst kort stopp blev det i våra hjärtans stad, Hat Yai (skammen gnager mig, eftersom vi svurit på att aldrig återvända.), för att byta till minibuss. Bakom oss lade vi Singapore, en stad (och ett land) som, även då det kostade oss skjortan, tilltalade både mig och Caroline starkt. En lugn stad med en stark västerländsk touch, där alla behandlar dig ytterst trevligt. Höjdpunkten var troligen då vi råkade hamna på en av stadens klubbar, fylld till bredden med asiater, helt utan vare sig svenskar eller ladyboys. Vi fick kontak med några inhemska Singaporianer och hade allmänt jävla kul.
En stad där varenda människa är oerhört snygg vid varje tidpunkt av dygnet och alltid är rätt klädda. Både jag och Caroline fick genast svida om från backpackeruniformen och jag fick ta mig och köpa några riktiga skor.
Ännu en stad jag inte alls skulle ha något emot att flytta till. Men vad skulle mamma säga!?
I Kuala Lumpur fick vi ta farväl av Chris, den sista tysken ur vårat något så när legendariska "Chang Gang". Vi firade hans sista dag med en helkväll ute i staden, på en klubb fylld till bredden av prostituerade och de som inte har något emot att betala de förstnamndas hyra. För att slippa utsättas för fler möten med asiater som är allt för vänliga, så gällde det att hålla sig nära sina vänner och nyttja den långa blonda damen som alibi, samtidigt som det var av yttersta vikt att inte ta ögonkontakt med de promiskuöst klädda damerna.
Ännu en lyckad kväll och ett värdigt farväl till en god vän.
Amanda 1 och Amanda 2, kollgor från Slottsskogens Vandrarhem, hittade vi redan innan vi klivit ner på piren på Koh Samui, vilket gör dom till både fjärde och femte bekanta Göteborgarna jag funnit på resan, vilket sätter mig i ledning över Carolines magra 2, var av en inte var mer än ett bekant ansikte. Sverige må vara ett litet land med lågt antal människor, men det låga antalet människor verkar bero på att varenda jävel är i Thailand.
En trevlig överaskning, om än inte helt oväntat, då jag visste att vi skulle på den kommande festivalen tillsammans, men ännu en trevlig överaskning säger oss att vi inte blir ensamma.
Nu ser det ut som så att kusinens goda vännina ansluter till sällskapet redan imorgon kväll, influgen raka vägen fran Sverige till Phuket, så i fortsatta två veckor är vi i alla fall minst 3 stycken på resande fot. Det kan komma till nytta när jag snart måste komma ihåg när min kära vapendragare ska fira bemärkelsedag. Om jag minns det rätt så tar familjen Herrlander inte lätt på den saken. Förhoppningen är att jag fortfarande kommer undan att fira påsk.
Jag hade ännu en dröm, som började som många andra drömmar jag haft. Jag drömmer nämnligen otroligt ofta om att någon/några försöker ta mina prylar, oftast plånboken, antingen fysiskt, genom hot eller med fingerfärdig diskretion (jag kan inte minnas om jag drömde dessa drömmar innan incidenten på spårvagnen med de obehagliga kontrollanterna.). Denna gången, troligen första gången, så var det någon som kom till min hjälp och jag slapp ta mig ut ur knipan själv. Min bror Mathias, stod nämnligen med mig, när vi plotsligt blir närmade av två invandrarkillar ute i förorten. Mathias, verkade otroligt van vid situationen och lät inte äns killen öppna munnen för än han klappat till honom i ansiktet. Av någon anlednin haltar min bror redan och när främlingen hämtat sina tio vänner så har han också ont i näven. Det hela utvecklas till en imponerande actionscen där Mathias inte viker sig en tum, utan försvarar mig och trots att han utsätts för kraftigt våld lyckas han varje gång han faller ta sig upp på benen igen. Jag däremot kan inte röra mig utan sitter fast, hjälplös, utan förmågan att skrika på hjälp.
När jag väl vaknar så är det till ljudet av min egen röst.
Så jag låg och tänkte på min bror och vilken ädel handling han just utfört, en riktig hjälte. Det fick mig att inse att det är just det han är, oavsett om vad som utspelat sig i min sömn hänt eller inte, kan jag stolt proklamera och kommer altid kunna göra det, att min bror är en hjälte. För när han för några är sedan, var utom räckvidd att räddas av mig, sin familj eller sina vänner, så var det han som räddade Mathias, min bror och mina föräldrars son och det är för mig lika stort och modigt som någon som kastar sig in i ett brinnande hus för att offra sig för en främling.
torsdag 18 februari 2010
På asiatiska mäns intresselista
Nar ni tjejer blir hasslade av någon jobbig snubbe, så finns ju alltid alternativet att ta sig undan i form av att säga "ursäkta mig, jag ska bara på toalleten". Dock, så är det så att gårdagens gömställe för dig är nu dagnens jaktmarker för äldre asiatiska män. Det är heller inte så att de håller sig till att fotografera flickor när de utför sina behov i något halvoffentligt bås, nej, nu går fan ingen säker.
Fortfarande kvar i Hat Yai, väntandes på bussen så sprang vi runt på ett av stadens flera köpscenter. Efter en stunds letande efter billiga prylar, så tog jag mig in på toaletten för att uppleva något svårbeskrivet. Ståendes i urinoaren, den i hörnet längst bort från dörren, en av åtta lediga, så blir jag plötsligt granne med en äldre asiatisk man i rosa pické. "Varför så nära?" tänker jag, "Det är väll någon kulturell grej..." Han ställer sig ovanligt nära urinoaren, så nära så att jag inte kan veta om han faktiskt uträttar något eller inte.
Då jag satt igång med mitt, så börja han svinga sitt huvud lite fram och tillbaka, från sida till sida, i en vad jag skulle vilja kalla "pervopendel", en sådan där rörelse som varje kille som använt en offentlig toallet känner till, men kanske aldrig riktigt upplevt.
Så där stod han, nyfiken och odiskret och där stod jag, i ett lönlöst försök med att vinkla mig bort från synvinkeln, utan att för den delen börja våta golvet. Till min stora glädje är han klar rätt snabbt, men när jag står och skakar ut det sista så ser jag omfattningen av agerandet. Mannen spänner bältet igen, bara för att gå och ställa dig med mannen i nästa hörn, denna en mörkhyad kille med dreads. Mannen i rosa piké börjar vagga huvudet åter igen.
Skärrad tar jag mig ut från WC för att kunna berätta för världen vad som hänt, i tron om att det var sista gången jag skulle utsattas för en sådan "ögonvåldtäkt". Icke, för låt mig berätta för er, mina kära vänner, jag är internationellt eftertraktad på marknaden.
Idag, i Kuala Lumpur, ännu ett köpscenter, mannen bredvid har för ryggen mot mig, men verkar inte trivas så, han väljer iställe att ställa sig jämnsides med mig. Denna gång försöker han inte äns försöka vara diskret, utan han stirrar, endast för snabba avbrott för att se om han lyckas träffa rännan eller inte. Han tar ett litet steg närmre.
"FAN!", jag ser hans blick i ögonvrån men kan inte titta någon annanstans än i kaklet framför mig, i rädsla av möjlig ögonkontakt. Här fanns det inget över till att kolla om jag träffa eller inte. Ännu ett lönlöst försök i att vinkla mig bort.
Han blir klar och tar sig ut igen och precis som den tidigare skurken i dramat, så skippade han den rutinliga handsköljningen.
I kväll är det jag som ligger i fosterstallning, i hopplöst försök att skrubba bort skammen.
Fortfarande kvar i Hat Yai, väntandes på bussen så sprang vi runt på ett av stadens flera köpscenter. Efter en stunds letande efter billiga prylar, så tog jag mig in på toaletten för att uppleva något svårbeskrivet. Ståendes i urinoaren, den i hörnet längst bort från dörren, en av åtta lediga, så blir jag plötsligt granne med en äldre asiatisk man i rosa pické. "Varför så nära?" tänker jag, "Det är väll någon kulturell grej..." Han ställer sig ovanligt nära urinoaren, så nära så att jag inte kan veta om han faktiskt uträttar något eller inte.
Då jag satt igång med mitt, så börja han svinga sitt huvud lite fram och tillbaka, från sida till sida, i en vad jag skulle vilja kalla "pervopendel", en sådan där rörelse som varje kille som använt en offentlig toallet känner till, men kanske aldrig riktigt upplevt.
Så där stod han, nyfiken och odiskret och där stod jag, i ett lönlöst försök med att vinkla mig bort från synvinkeln, utan att för den delen börja våta golvet. Till min stora glädje är han klar rätt snabbt, men när jag står och skakar ut det sista så ser jag omfattningen av agerandet. Mannen spänner bältet igen, bara för att gå och ställa dig med mannen i nästa hörn, denna en mörkhyad kille med dreads. Mannen i rosa piké börjar vagga huvudet åter igen.
Skärrad tar jag mig ut från WC för att kunna berätta för världen vad som hänt, i tron om att det var sista gången jag skulle utsattas för en sådan "ögonvåldtäkt". Icke, för låt mig berätta för er, mina kära vänner, jag är internationellt eftertraktad på marknaden.
Idag, i Kuala Lumpur, ännu ett köpscenter, mannen bredvid har för ryggen mot mig, men verkar inte trivas så, han väljer iställe att ställa sig jämnsides med mig. Denna gång försöker han inte äns försöka vara diskret, utan han stirrar, endast för snabba avbrott för att se om han lyckas träffa rännan eller inte. Han tar ett litet steg närmre.
"FAN!", jag ser hans blick i ögonvrån men kan inte titta någon annanstans än i kaklet framför mig, i rädsla av möjlig ögonkontakt. Här fanns det inget över till att kolla om jag träffa eller inte. Ännu ett lönlöst försök i att vinkla mig bort.
Han blir klar och tar sig ut igen och precis som den tidigare skurken i dramat, så skippade han den rutinliga handsköljningen.
I kväll är det jag som ligger i fosterstallning, i hopplöst försök att skrubba bort skammen.
onsdag 17 februari 2010
Mamma, packade du ner mina stövlar?
Skyfall! Löpandes tar vi oss från ett temporärt skydd till ett annat. Med ett par till skvättar adrenalin i blodet skulle det inneburit en del kast och rullningar i sann hollywoodmanér, allt för att ta oss undan den mullrande himlen. Varje malay i varje bil och i varje hörn, mödrar, söner och farbröder, med hunden i bihang, alla stod de i skydd för regnet, med undrande blickar på de tre dyngsura västerlänningarna (kanske mest på den genomblöta två meters blondinen) som löpandes i flipflopps, minishorts och sarongkläder, försöker hålla sig någorlunda torra.
5 minuter efter det börjat är det över och till vår stora förvåning hör att vi verkar vara de enda idioterna, utav Kuala Lumpurs 1,5 miljoner invånare, som kommer tvingas lägga varje plagg på tork sekunden vi kommer innanför dörrarna.
5 minuter efter det börjat är det över och till vår stora förvåning hör att vi verkar vara de enda idioterna, utav Kuala Lumpurs 1,5 miljoner invånare, som kommer tvingas lägga varje plagg på tork sekunden vi kommer innanför dörrarna.
måndag 15 februari 2010
Hat Yai? Naj naj naj!
Vi lamnade Koh Lanta for oppna vidder som tog as raka vagen in i den lite val somniga staden Hat Yai. Enligt universiella handboken for resetips, Lonely Planet, sa var staden nagot av en kokande kittel av mangkultur och fest, speciellt under det kinesiska nyaret.
"Oj, vilken tur vi har!", gottade vi oss med, vi hade ju trots allt dykt upp pa samma dag som nyaret satte igang. Hur kan vi vara sa lyckligt lottade och vad har vi gjort for att fortjana sadant flyt?
Mja... staden, vars basta hostel (som INTE drivs av prostituerade) ar lika redo for gaster som for halsoinspektorer, ar Thailands fjarde storsta (tank Kalmar, fast mitt i landet och i gra betong) och har inte mycket att erbjuda utover mobilaplikationer och harsallonger.
Fast vi har ju nyaret? Drakar, parader och fyrverkerier? Champange?
Nej, det blir ju sallan som man trott. Vi, pirriga som sma barn pa julafton, dom..? Ja, dom har vall inte samma uppfattning om hur nyaret ska ga till, for detta var resans stora famiily event.
Forst tog vi en tripp till templet, dar kineserna bad, brande meddelanden till gudarna och sedan bad med rokelser i handen. Vad detta betyder rent kulturellt vet jag inte, men manga fragor kom upp, alla klingade mer eller mindre likt "varfor gor dom pa detta viset?".
Sedan var det vidare till marknaden, vi var dar mycket tidigt och kunde inte se om de startade eller plockade ner. Nagra timmar senare kom vi tillbaka och upptackte den omtalade nattmarknaden i Hat Yai. Billigt, billigt, men ack sa mycket skrap.
Vi begav oss vidare till platesen med stort P, dar det utlovats dans, mat och dryck. Mangder av stand motte oss pa garden till den thai-kinesiska skolan och bussar lastade med "The Thainees" (aka Tinies (smattingar)) korde fram och slappte av sina laster. I huvudrollen stod en stor scen som presenterade en kort koncert, politiska tal, dans och det stora dragplastret for kvallen, Miss Chinese Hat Yai, med forra arets vinnare som konferencier. Da och da sprang ett par sma drakar forbi + plus en bjasse till skapelse med bla lampor lysande i morkret.
I bakrunden hordes tung bas fran en mindre scen, som enligt Chris omringats av hundratals Thaiflickor, gratandes och skrikandes. Efter att sangarens mick gatt sonder blev mer eller mindre enbart gratande.
Mitt under allt ihopa, da klockan slatt runt 10, sa skots det ett gang fyrverkerier i regnbagens alla farger och efter det sa hade inte thai-kineserna sa mycket mer att erbjuda oss eruopeer.
Efter att ha tagit en skrackblandad titt pa kinesisk teater och ett par bloss i vattenpipan, sa fick noja oss och ta oss hem. Med annu en erfarenhet i baggaget och en besvikelse i bakhuvudet fanns det inte nagon storre tvekan om att det var ar dags att lamna Hat Yai.
Darfor sitter jag nu pa ett lokalt Internet cafe och dodar tid, i vantan pa nattbussen som ska ta oss till Kuala Lumpur. Dar vantas nya aventyr och ett sorgligt farval av Chris, den sista tysken pa var resa. Han har varit ute i snart 14 manader och ser inte sa varst fram emot snokladda Kiel. Jag yrkar alla att ta en titt pa den lojligt invecklade resan han gjort pa http://mymapblog.com/lothar-10
Se till att klicka er in pa australien for en overblick av alla kinglar och krokar.
Off we go!
lördag 13 februari 2010
torsdag 11 februari 2010
Breastfed and spoiled
Du sitter på en underbart vacker ö, solen skiner skarpt på på din halvnakna kropp, allt medan du tar ett dopp i det varma vattnet för att sedan lufttorka till en mycket god bok...
Vad tänker du..? "Sa underbart jag har det..."?
Nej, det lyder som följande: "Var fan är festen?".
Jag sitter har på Funky Beach Party för att fira "O Zone Bars" nionde jubileum. För en timme sedan så lämnades jag ensam, men envist sätt jag kvar för att se om något mer skulle hända. Jag hade ju ändå läst klart min bok och wifi fanns ju gratis. Vad fick jag? Tusen myggbett och ett antal frågande blickar... "vad gör snubben sittandes där själv vid det stora bordet helt ensam?" "Wifi så klart!!!" svarar jag irriterat... "STFU och läs min blogg istället för att stå här och se dum ut!"
Guiden säger att vi just nu befinner oss på backpackerstranden, men ännu har jag inte sett någon som inte tampats med trettiosträcket eller någon som redan lagt det bakom sig. Imoron tar vi oss till vad som ska vara partystranden, men frågan är, ska inte de båda vara samma strand? Skeptisk genomgång av detta nya löfte är att vänta. Annars tar vi svängdörren härifrån igen, i hopp om större, mer interessanta skatter. Är det nu vi lämnar Thailand för ett mer interessant, mer spännande, islamistiskt örike?
Vad tänker du..? "Sa underbart jag har det..."?
Nej, det lyder som följande: "Var fan är festen?".
Jag sitter har på Funky Beach Party för att fira "O Zone Bars" nionde jubileum. För en timme sedan så lämnades jag ensam, men envist sätt jag kvar för att se om något mer skulle hända. Jag hade ju ändå läst klart min bok och wifi fanns ju gratis. Vad fick jag? Tusen myggbett och ett antal frågande blickar... "vad gör snubben sittandes där själv vid det stora bordet helt ensam?" "Wifi så klart!!!" svarar jag irriterat... "STFU och läs min blogg istället för att stå här och se dum ut!"
Guiden säger att vi just nu befinner oss på backpackerstranden, men ännu har jag inte sett någon som inte tampats med trettiosträcket eller någon som redan lagt det bakom sig. Imoron tar vi oss till vad som ska vara partystranden, men frågan är, ska inte de båda vara samma strand? Skeptisk genomgång av detta nya löfte är att vänta. Annars tar vi svängdörren härifrån igen, i hopp om större, mer interessanta skatter. Är det nu vi lämnar Thailand för ett mer interessant, mer spännande, islamistiskt örike?
Från koja till slott
Nja, så får man kanske inte utrycka sig, men det var en del av debatten vi hade igår efter middagen, nu bosatta på den öde ön Koh Lanta.
Då vi tagit oss med färjan över till vårt nya öparadis, möttes vi av svenska flaggor, något som hette "Ä lgen Bar" (så stod det faktisk), de mest påstridiga taxikillarna sen vi nått thailand och sist, men inte minst, Chris som stod och väntade på piren. Efter en snabb genomgång av det senaste dagens händelser, som utan problem kan sammasfattas som "sketatrist", så skjutsades vi över till Chris resort.
Den var dock i lite sämre skick än vad som ansågs godkänt och lite där började ett av resans större diskution
Jag får intrycket av att kvinnor i större utrsträkning har lite större krav på vad kan anses rimlig levnadsstandard och då jag inte har några större problem att bo i en trång bungalow med halvtjaskig dusch, så lägger Caroline gärna några extra slantar på ett dugligt badrum. Eftersom vi båda har råd med det så klagar jag inte i större utsträkning, men eftersom jag är något av en sparsam kille som sällan unnar sig (snål, som före denna resan inte lagt en slant på annat en bärs och tv-spel), så lät jag de slippa ut att jag gärna kunde bott billigare var på Caroline verkade känna påhoppad, eftersom det blev precis som om jag sagt att hon alltid skulle bestämma och jag inte hade nått att säga till om.
Vi tjöta ett bra tag och redde väll ut det till slut, men det kanske är på plats att fråga om så faktiskt var fallet. Man kan aldrig vara för saker på sin sak.
I övriga nyheter så har jag börjat läsa boken "En nästan vanlig man", som lär mig att har du kostym, bra jobb, gratis drinkar och använder en god aftershave får du du altid din vilja i genom. Du kommer också undan med mord och alla älskar dig... Som ni förstår så är det inte många punkter jag har gemensamt med huvudrollsinnehavaren. Jag använder ingen aftershave... Hö hö. Rekomenderad!
Sedan drömde jag att jag hittat en "portal" på Koh Lanta som spottade ut både hannah, jonathan och morsan. Trevligt dröm.
Då vi tagit oss med färjan över till vårt nya öparadis, möttes vi av svenska flaggor, något som hette "Ä lgen Bar" (så stod det faktisk), de mest påstridiga taxikillarna sen vi nått thailand och sist, men inte minst, Chris som stod och väntade på piren. Efter en snabb genomgång av det senaste dagens händelser, som utan problem kan sammasfattas som "sketatrist", så skjutsades vi över till Chris resort.
Den var dock i lite sämre skick än vad som ansågs godkänt och lite där började ett av resans större diskution
Jag får intrycket av att kvinnor i större utrsträkning har lite större krav på vad kan anses rimlig levnadsstandard och då jag inte har några större problem att bo i en trång bungalow med halvtjaskig dusch, så lägger Caroline gärna några extra slantar på ett dugligt badrum. Eftersom vi båda har råd med det så klagar jag inte i större utsträkning, men eftersom jag är något av en sparsam kille som sällan unnar sig (snål, som före denna resan inte lagt en slant på annat en bärs och tv-spel), så lät jag de slippa ut att jag gärna kunde bott billigare var på Caroline verkade känna påhoppad, eftersom det blev precis som om jag sagt att hon alltid skulle bestämma och jag inte hade nått att säga till om.
Vi tjöta ett bra tag och redde väll ut det till slut, men det kanske är på plats att fråga om så faktiskt var fallet. Man kan aldrig vara för saker på sin sak.
I övriga nyheter så har jag börjat läsa boken "En nästan vanlig man", som lär mig att har du kostym, bra jobb, gratis drinkar och använder en god aftershave får du du altid din vilja i genom. Du kommer också undan med mord och alla älskar dig... Som ni förstår så är det inte många punkter jag har gemensamt med huvudrollsinnehavaren. Jag använder ingen aftershave... Hö hö. Rekomenderad!
Sedan drömde jag att jag hittat en "portal" på Koh Lanta som spottade ut både hannah, jonathan och morsan. Trevligt dröm.
tisdag 9 februari 2010
The Beach Beach and the Day of the douche
Våra dimmiga dagar på Koh Phi Phi närmar sig sitt slut och lämnar efter sig något som borde vara en två veckor lång bakfylla, men som istället visar sig vara en skvätt skam och ny kunskap i odräglighet men mer om detta senare. Vi gick ju trots allt i Leonardos fotspår i förrgår.
På en cocktail båt bemannad med 8 européer, en tystlåten första styrman och en, minst sagt, exentrisk skeppare/bartender/guide, tog vi oss till Koh Phi Phi Leh, systerö till vår något större boplats. Känd från främst från filmen (och boken) "The Beach", där Di Caprio spelar störthög backpacker, så låg det press på oss att ta oss ut dit. Tyvärr så var just stranden den största besvikelsen, packad tjock med turister i alla storlekar och former. Istället var resans höjdpunkter otroligt fin snorkling, ännu en imponerande solnedgång, havsjacuzzi (då man släpas bakom båten i ett nät och gärna dricker öl. ) och hemmalagat käk.
Nu har jag blivit kvitt pressen från hemmaplan, framför allt Dags, så att jag skulle ta mig dit. Bara kravfri resa framför mig nu... LOL Fick tyvärr inte med mig så många bilder från resan dock, kameran kom precis ut från städning.
Att åka iväg på en längre resa så här sägs vara bra för att finna sig själv. Där är jag inte riktigt ännu, långt ifrån, men av det som man hittat hitills är föga imponerande. Jag börjar hitta mig själv i det faktumet att mitt spektrum av humör och inställningar verkar vara nästan för stort för att sätta ett finger på. Lika ofta som jag sprider glädje får jag höra hur jag fräser till från stund till stund,, lika mycket som jag är social och öppen, så är jag obekväm och osäker. Samtidigt som jag är cynisk till tusen saker är jag hakuna mathata med tusen andra.
Det kan vara på plats att se över sitt spektrum, eller vara glad över att ha så många sidor.
Någon jag också lär känna på denna resan är mitt berusade "jag". Långt ifrån mannen jag vill vara så visar det sig mer och mer att man är något av en "douche" i tillfällen under stort alkholintag. Blir den där killen som alla träffat, som har pinsamt mycket fokus på att dricka mycket, låta mycket och göra allt för att ligga mycket, även om det sistnämnda inte blir i riktigt samma frekvens. Och visst har man kul, men man mår lite sämre dagen efter, då man vaknar upp efter att ha, med största sanolikhet supit bort sin Emporio-Armaniklocka, igen, slagit en polare lite för hårt, givetis på skoj, eller betett sig som en gris mot någon som trott att jag inte var ännu en kille som ibland råkar koppla om all tankeverksamhet söderut.
Kanske är det så att jag är en ung kille på 21 och det är ännu ok för mig att springa runt och göra bort sig, eller så är det så att jag redan måste ta och skärpa mig för att en dag kunna bli än nödvändig pusselbit i samhället.
Det blir i vilket fall som helst ingen Chang ikväll.
Chang-gang har splitrats nu, efter att Tobi lämnat med tyskland i sikte och sedan tidigare är Ben borta. Med andra ord har vi nu en plats öppen vid lunchbordet.
Love
På en cocktail båt bemannad med 8 européer, en tystlåten första styrman och en, minst sagt, exentrisk skeppare/bartender/guide, tog vi oss till Koh Phi Phi Leh, systerö till vår något större boplats. Känd från främst från filmen (och boken) "The Beach", där Di Caprio spelar störthög backpacker, så låg det press på oss att ta oss ut dit. Tyvärr så var just stranden den största besvikelsen, packad tjock med turister i alla storlekar och former. Istället var resans höjdpunkter otroligt fin snorkling, ännu en imponerande solnedgång, havsjacuzzi (då man släpas bakom båten i ett nät och gärna dricker öl. ) och hemmalagat käk.
Nu har jag blivit kvitt pressen från hemmaplan, framför allt Dags, så att jag skulle ta mig dit. Bara kravfri resa framför mig nu... LOL Fick tyvärr inte med mig så många bilder från resan dock, kameran kom precis ut från städning.
Att åka iväg på en längre resa så här sägs vara bra för att finna sig själv. Där är jag inte riktigt ännu, långt ifrån, men av det som man hittat hitills är föga imponerande. Jag börjar hitta mig själv i det faktumet att mitt spektrum av humör och inställningar verkar vara nästan för stort för att sätta ett finger på. Lika ofta som jag sprider glädje får jag höra hur jag fräser till från stund till stund,, lika mycket som jag är social och öppen, så är jag obekväm och osäker. Samtidigt som jag är cynisk till tusen saker är jag hakuna mathata med tusen andra.
Det kan vara på plats att se över sitt spektrum, eller vara glad över att ha så många sidor.
Någon jag också lär känna på denna resan är mitt berusade "jag". Långt ifrån mannen jag vill vara så visar det sig mer och mer att man är något av en "douche" i tillfällen under stort alkholintag. Blir den där killen som alla träffat, som har pinsamt mycket fokus på att dricka mycket, låta mycket och göra allt för att ligga mycket, även om det sistnämnda inte blir i riktigt samma frekvens. Och visst har man kul, men man mår lite sämre dagen efter, då man vaknar upp efter att ha, med största sanolikhet supit bort sin Emporio-Armaniklocka, igen, slagit en polare lite för hårt, givetis på skoj, eller betett sig som en gris mot någon som trott att jag inte var ännu en kille som ibland råkar koppla om all tankeverksamhet söderut.
Kanske är det så att jag är en ung kille på 21 och det är ännu ok för mig att springa runt och göra bort sig, eller så är det så att jag redan måste ta och skärpa mig för att en dag kunna bli än nödvändig pusselbit i samhället.
Det blir i vilket fall som helst ingen Chang ikväll.
Chang-gang har splitrats nu, efter att Tobi lämnat med tyskland i sikte och sedan tidigare är Ben borta. Med andra ord har vi nu en plats öppen vid lunchbordet.
Love
lördag 6 februari 2010
"I will have the big Chang, thank you"
Som många gånger tidigare unde denna resan blev detta en del av min senaste beställnig efter att jag nyligen satt mig på ett av vara två stamiställen här på Koh Phi Phi. Chang är ölen vi dricker konstant här. En 6,4 procentig, 640 milleliter stor, ljus lager som bara smakar fin öl och knappt ett spår av bitter alkoholsmsak som man förväntar sig av förvånande starka ölsorter. Denna läkerbit går i snitt för 60 baht styck, vilket motsvarar 12 SEK. Den ger dig en anlednig att bli tankad genom att göra inget mer än att existera. Den senaste tiden, de två veckor vi hållit ihop med vara tyska vänner, så har vi lyckats skapat någon slags barnslig kult runt fenomenet och dryckeskulturen. Att inte säga "Chang" efter att någon rapar innebär en lätt smäll mot huvudet, att prova en annan öl kan innebära uteslutning ur gruppen och möjligtvis så har vi lyckats hörs ordet "chang" i ett halvt dussin låtar som spelats på olika resturanger och ölhak vi hållit till på. Om detta beteende är till ondo eller om det för oss samman är upp till er läsare att bedöma, men tills vidare så har jag i skrivande stund en halvdrucken öl stående framför mig.
För första gången sedan en sen, berusad natt i malmö för tre veckor sedan, då jag hade alvarliga problem med att finna vägen tillbaka hem, så har jag en stund för mig själv i avslapnad ensamhet och även om jag älskar alla mina resekamrater, så är det löjligt uppskattat med en stund för sig själv, i väntan på lite indisk mat. En riktigt trogen backpacker kanske skulle valt att hålla sig till den thailändska curryn, men tacken senast jag gjorde detta var förstörd bakteriekultur och min enda räddning från återfall verkar vara variation. Räddning vill ni väll alla unna mig?
Om livet endast är en kort resa till en evighet i paradiset, så kan Skaparen skjutit sig något i foten när han skapade Koh Phi Phi. Det är trots allt bara en 9 timmars resa från Koh Pangan. För gårdagens inlägg var ett hjälpmedel för att beskriva skönheten i detta öparadis. När färjan, som vi tog från Krabi, svängde in mot piren, så förstör jag knappt att vi var framme. Delvis för att resan var kortare än jag trott, men också för att mitt sinne inte kunde ta in hur något så här överskjöljande vackert, kunnat förbli så, relativt, orört. Förhoppningsvis så tar Caroline (min kamera tar en paus efter att ha tappats i sand och eld av Chris) några fantastiska bilder för mig att dela med er och ge mig profilbilder på facebook i månader fram över.
Kl 02:00
- massaaage?
- no, thank you, im fine
- bed massaaaage?
- ..?
Som sista ingrediens på ett blogginlägg som låtit vänta på sig lite för länge så, om något händer, behöver eftervärlden veta vad vi har planerat att åka efter vi tröttnat på grönskan här (vem behöver evighet i paradiset? Det är jävligt varm och man är bakis hela tiden.). Om någon vecka så tror jag att vi hamnar i phuket för att se vad som får alla svenskar att åka (jag förnekar att det är nioåriga thailändska pojkar), men också för att laga min kamera. Efter detta följer vi efter Carolines nyfunna vänninor till Koh Lanta, en ö jag vet ingenting om. Efter detta börjar vi få dåligt med tid på vårt visum, vilket betyder att vi måste lämna landet, mot vad som troligen blir Malaysia. Sedan är det bara att invänta tropisk ekofestival för att följas upp av vad som ser ut att bli Vietnam. Pga underbar kritik av bloggen så kommer ni kunna följa resan på nära håll i fortsättningen också.
Nu börjar jag bli klar och har hunnit beställa en till stor Chang med tillhörande gratis shot och låter tre av de senaste kvällarna göra ytterliggare en repris med obligatorisk krök och baksmälla.
Även om jag har det underbart så är ni alla saknade i kropp och själ.
För första gången sedan en sen, berusad natt i malmö för tre veckor sedan, då jag hade alvarliga problem med att finna vägen tillbaka hem, så har jag en stund för mig själv i avslapnad ensamhet och även om jag älskar alla mina resekamrater, så är det löjligt uppskattat med en stund för sig själv, i väntan på lite indisk mat. En riktigt trogen backpacker kanske skulle valt att hålla sig till den thailändska curryn, men tacken senast jag gjorde detta var förstörd bakteriekultur och min enda räddning från återfall verkar vara variation. Räddning vill ni väll alla unna mig?
Om livet endast är en kort resa till en evighet i paradiset, så kan Skaparen skjutit sig något i foten när han skapade Koh Phi Phi. Det är trots allt bara en 9 timmars resa från Koh Pangan. För gårdagens inlägg var ett hjälpmedel för att beskriva skönheten i detta öparadis. När färjan, som vi tog från Krabi, svängde in mot piren, så förstör jag knappt att vi var framme. Delvis för att resan var kortare än jag trott, men också för att mitt sinne inte kunde ta in hur något så här överskjöljande vackert, kunnat förbli så, relativt, orört. Förhoppningsvis så tar Caroline (min kamera tar en paus efter att ha tappats i sand och eld av Chris) några fantastiska bilder för mig att dela med er och ge mig profilbilder på facebook i månader fram över.
Kl 02:00
- massaaage?
- no, thank you, im fine
- bed massaaaage?
- ..?
Som sista ingrediens på ett blogginlägg som låtit vänta på sig lite för länge så, om något händer, behöver eftervärlden veta vad vi har planerat att åka efter vi tröttnat på grönskan här (vem behöver evighet i paradiset? Det är jävligt varm och man är bakis hela tiden.). Om någon vecka så tror jag att vi hamnar i phuket för att se vad som får alla svenskar att åka (jag förnekar att det är nioåriga thailändska pojkar), men också för att laga min kamera. Efter detta följer vi efter Carolines nyfunna vänninor till Koh Lanta, en ö jag vet ingenting om. Efter detta börjar vi få dåligt med tid på vårt visum, vilket betyder att vi måste lämna landet, mot vad som troligen blir Malaysia. Sedan är det bara att invänta tropisk ekofestival för att följas upp av vad som ser ut att bli Vietnam. Pga underbar kritik av bloggen så kommer ni kunna följa resan på nära håll i fortsättningen också.
Nu börjar jag bli klar och har hunnit beställa en till stor Chang med tillhörande gratis shot och låter tre av de senaste kvällarna göra ytterliggare en repris med obligatorisk krök och baksmälla.
Även om jag har det underbart så är ni alla saknade i kropp och själ.
fredag 5 februari 2010
tisdag 2 februari 2010
Med ett gott intryck av grupptryck
"This is the Day we die"
Caroline var redan lite skakig innan vi hoppat på de nyligen hyrda scootrarna och med denna frasen lekte jag med hennes nerver minutrarna innan avfärd. I det läget var hon lite i valet och kvalet och det kanske inte var den bäste av idéer att pressa henne i det läget. Det tog ca tio dagar innan vår benhårda uppfatnig om att man inte skulle röra sig i närheten av en moped hade mjuknat.
Om det inte skulle vart för att våra "lev i nuet"-tyskar till vänner eller för Carolines på nyttfunna vän Hannah (och hennes kompis Emma) hade använt sin styrka i antal, så skulle vi aldrig ha låtits dras in i detta äventyr. Dagarna som föregick vår dagtrip genom koh pangan var inte få med historier om backpackers som fallit med cycklarna och slagit sig. Till och med dagen innan vi stack ut berättade Ben, som fick bli min förare, att han precis åkt av cyckeln och skådat fötterna. Dock, kan grupptryck vara en av livets finare saker.
Så fort vi kommit av huvudvägen så förstod vi båda att det är omöjligt att uppleva ön och göra den rättvisa, utan transportmöjligheter och att åka taxi är helt enkelt inte samma sak.
Vi åkte norr ut, mot en vit strand vi hört gott om och stannade på vägen för att hälsa på några elefanter och ett par klåfingriga apor. Sedan vidare till en vacker strand, som tyvärr hade allt för förorenat vatten for att kunnas bada i. På vägen tillbaka körde vi vägen längs kusten, vilket ledde oss till en strand som gav oss en underbar rosa/lila solnedgång. Allting kändes otroligt säkert och det fanns absolut ingenting att ångra då vi kommit tillbaka till resorten. Vi kunde bara tacka för att vi tvingats med.
Imorgon har vi en 11 timmar lång buss/båt-resa framför oss och vi hoppas att den är mindre skakig än den förra. När vi väl kommer fram så har vi ingenstans att bo, utan måste leta till fots och försöka få tag i något innan solen går ner
Önska oss lycka till!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
